fredag, december 03, 2010

Day 03 – Your parents

Min mamma kommer från landet. Min pappa kommer från stan. De träffades ironiskt nog på folkets park i Kungälv. Pappa ljög och sa att han också kommer från landet och mamma har berättat att hon tänkte att han måste vara en idiot som försökte lura i henne det. Pappa har nämligen samma dialekt som de gamla hamnarbetarna i Göteborg, men har alltid hävdat att han är en riktig [bonnapôjk] bara för att hans föräldrar och kom från Jörlanda. Envishet in till döden och ett jävla temperament har alltid varit två av hans signum. Mamma är precis lika envis och så är hon en jävel på att retas. Jag vet att hon tyckte att Fredrik Belfrage var en het kille och att Tommy Körberg var ful.

Jag tror att pappa hade på sig sin ljusblå kostym när de träffades. Det var hans finaste gå-bort-kostym. I alla fall enligt honom själv. Det lite oklart hur de sedan gick vidare från det där första mötet och blev ett par. Men det blev de. Det är 40 år sedan nu, vilket betyder att de måste ha varit gifta i drygt 35.

De var ute och dansade varje vecka på olika folkparker. En gång blev min mamma utsedd till miss Spekeröd. Hon lyser alltid upp lite extra när hon berättar om det. Det tycker jag är fint. När man letar upp pappa i telefonkatalogen står det postiljon bredvid hans namn. Han har jobbat på Posten i nästan hela sitt vuxna liv och älskade det där stora företaget (även om han aldrig skulle erkänna det idag). En gång satte han stopp för mina planer på att gå med i Mulle. Det var bara för kommunister, sa han. Politiska ytterligheter har aldrig varit pappas kopp te.

Mamma var hemma med mig och min lillebror i många år, innan hon tog upp sitt jobb inom vården igen. I efterhand har jag fattat att vi inte hade en sjö att ösa ur när det kom till pengar. Fredrikshamn var utomlands och champinjoner var beigea och hala och kom i konservburk. Ibland blev det fel. Men vi kände oss alltid älskade. De gjorde alltid sitt bästa och ville alltid vårat väl. Det är jag väldigt tacksam för idag. Det gör till exempel att jag nu har fått distans och kan skratta åt historier som den om min gamla somaliajacka.

Båda mina föräldrar är några av de starkaste personer jag vet. De har haft orättvist många motgångar i livet. Första gången mamma fick cancer tänkte jag att om gud finns så måste hen vara helt slut i huvudet. Andra gången förstod jag att det inte finns någon gud. Jag hörde henne sällan gnälla över det även om förstod att hon hade ett helvete då. Sedan blev hon frisk. För några år sedan blev pappa plötsligt förlamad. Ryggmärgsskada konstaterades, men ingen har med säkerhet riktigt kunnat fastställa vad det egentligen var som hände. Idag sitter han i rullstol. Det tog lång tid för dem båda att acceptera sin nya livssituation. Men de har kommit ut rätt bra på andra sidan tycker jag.

13 kommentarer:

mia sa...

Å vad skönt att höra att någon som drabbats av cancer blivit frisk.
Min mamma fick cancer första gången när hon var 45 år. Andra gången den drabbade henne hade hon hunnit bli 50 år och precis friskförklarad....men tyvärr så besegrade cancern min älskade goa mamma.

Markus sa...

happ, satt man här och började lipa lite helt sonika, det var ett bra tag sedan. antar att deppen över föräldrars bortgångar och åkommor ligger latent och pyr mer än vad man reflekterat över. blogginlägg - trigger. oväntat.

Dorro, Mikael, Myran och Plopp sa...

Vilken fin text! Det låter precis som dina föräldrar! Jag skulle säga att de är starkare än Bamse!

adde sa...

Ja, det låter verkligen som att de har fått sin del av det dåliga nu. Hoppas de får runda av bättre och friskare.

Den hemska tvillingen sa...

Det där, det är kärlek det! Fint!

Madde sa...

Miss Spekeröd. Det är inte alla som blivit. Jag undrar om mina föräldrar hängde på samma ställen och dansade. Min pappa kommer från Ucklum och jag är även uppväxt där. Mamma är från Lofoten men flyttade till Kungälv i övre tonåren för att jobba. De träffades också när de var ute och dansade... på "Generalen" (?).

Nu kände jag att jag blev lite pepp på den där listan trots allt. :)

Daniel sa...

Fint skrivet.

Och skönt att slippa tårdrypande läsing att perkeles cancern återigen tagit nåns liv.

Anonym sa...

Min far har alltid jobbat på posten också och har något postigt efter sej i telefonkatalogen. Kanske är våra fäder gamla kollegor? Stora posthuset i stan?

/Anja

Anonym sa...

Det där.. var en riktigt fin kärleksförklaring till dina föräldrar.

optikerdotter sa...

det är nästan lite kusligt hur den här listan förändrar mina bilder av bloggar. väldigt fint!

da bomb sa...

Grymt starkt och ändå med finess

Anonym sa...

Vill bara stämma in i hyllningkören. Skulle vilja beskriva det som nånstans mellan kärleksfullt och respektfullt skrivet. Härligt att läsa iaf. /Bellaciao

Helena sa...

Det var fint Mike.