söndag, september 05, 2010

Mikael och kexfabriken


Nu undrar ni kanske varför jag lägger ut en bild på en tallrik träck?

Jag växte upp i en stad med en stor kexfabrik. Alla visste exakt var den låg men ingen hade varit där inne. Det närmsta man kunde komma himmelriket var en liten butik, i anslutning till fabriken, som sålde defekta kakverk i storpack. Bräckboden. Det avund som uppstod på gården när en kompis mamma eller pappa hade handlat bräck går knappt att spegla i text. Tanken, att det skulle vara en butik för människor helt utan karaktär och djupt vansläktad självrespekt, människor som öppnar plånboken för att fynda trasiga kakor som straffats ut som osäljbara i vanliga affärer, med samma impuls som fågelungar öppnar munnen när det vankas mask, existerade inte. Att kakorna låg soretrade sortvis i stora avfallsbingar var knappast till någon nackdel.

Kung bland kakorna var "Baddare" (se bilden), en stabil kexbas med skumtopp som doppats i choklad och stuvats ner i en bevismaterialspåse med blåvitt tryck. De smakade lite ofärskt redan när de kom ur kakmaskinen men det spelade ingen roll. För en mellanstadieelev i Sverige på 80-talet var Baddaren synonym med brinnande åtrå. Dess dragningskraft var mäktigare än både vänskap och kärlek. Mäktigare än Nintendo och till och med mäktigare än en gedigen porrisgömma. Den bär troligen ensam ansvar för majoriteten av de första nattliga utlösningarna, bland männen i min generation, från min hemstad.

Därför landade beskedet med en smärre chock (av eufori), när vi i fjärde klass någon gång skulle ut och praktisera på en riktig arbetsplats, och det visade sig att jag hade blivit placerad på "Kexen" hos en klasskompis mamma. Det var som i Kalle och chokladfabriken. Att min klasskompis mamma var en tämligen dekadent motsvarighet till Willy Wonka bekymrade mig näppeligen i det läget. De närmsta veckorna var det A L L T jag kunde tänka på. Jag skulle få komma in på kexfabriken. Vara med där kakor föds. I självaste kärnan på maktens tunga imperium. Ryktet spreds snabbare än fislukt i en bil och köpte mig duktiga poäng i karisma bland kompisarna. Det gjorde mig till och med tillfälligt mer attraktiv för det motsatta könet. Livet lekte.

Sedan följde det som skiljer en saga från livet. Besvikelsen.

Jag mötte upp klasskompisens mamma i entrén. Birgitta. Hon var en kedjerökande, lagom bitter och sedan några år frånskild kvinna i 40-årsåldern, som inte direkt blivit bortskämd med tur här i livet. Det finns ingen förortskliché som den kvinnan inte infriade. Tydligen hade hon råkat ut för en kronisk ansiktsförlamning i sin ungdom, som gjorde att blicken i vänster öga sedan dess ständigt utstrålade en läskig blandning av död och ondska. Det hade dock inte hindrat henne från att lyckas avla fram tre små glop med en utesäljare som körde runt i en remdriven DAF. Vidare hade hon ådragit sig en arbetsskada som lett till att hon fått steloperera sin högerarm, vars enda funktion sedan dess var att mekansikt föra stora mängder cigg till hennes läppar. Jag minns med fascination hur hon zombielikt brukade släpa sig omkring iklädd en grånad frottémorgonrock med Marlboro-loggan snyggt broderad över ryggen. Hängivet. Alltid med ett rågat askfat i vänster hand och en glödande cigg i den högra och njuta i sig sitt gift. Hej lungcancer.

Biggan, som hennnes arbetskompisar kallade henne, blottade sina blendgula huggtänder i ett försök till leende. Hade jag inte vetat om ansiktsförlamningen hade jag troligen pissat på mig i tron att hon tänkte spöa upp mig. "Hej Mikael, det ska bli kul det här va?", sa hon hest. Jag nickade förläget. Det var en märklig blandning av lika delar extas och illavarslande ruelse som forsade runt i mitt blodsystem.

Stämningen i omklädningsrummet var ungefär lika uppsluppen som i ett ryskt arbetsläger. Jag började undra om det verkligen var kexfabriken jag kommit till eller om det var hit människor kom för att dö. Dag efter dag. Det visade sig vara en blandning av båda. Kexfarbriken var inget av det jag hade föreställt mig. Visst fanns där kex som spottades ur maskiner, men de låg inte i stora högar och folk stod inte och provåt direkt från banden. Ingen badade i baddarsmeten och av all choklad såg jag inte ett spår. Vilken satans bluff. Det enda som på något sätt levde upp till förväntningarna var en av Biggans arbetskamrater. En pytteliten smällfet maskintekniker, som sprang runt bland maskinerna med en iver jag aldrig sedan skådat på en arbetsplats. Om hela stället var en studie i sorg, var han den enda avvikelsen. "Kexens" egen Oompa Loompa.

Sällan har en dag gått så långsamt och när den äntligen var över stod Biggan vid utgången med min tack-för-i-dag-present. En bärkasse fylld med blandade favoriter. Jag tackade, tog artigt i hand och försökte spela glad och tacksam. Utanför obducerade jag påsen och såg snabbt att där fanns Mariekex, Brago, Digestive, och diverse helt ointressanta kakor. Där fanns de tjocka vidriga pepparkakorna som fick det att växa i munnen på mig vid blotta åsynen. Dem kastade jag ner från motorvägsbron på hemvägen. Vad i helvete var det här för skit? Vem ger saltiner till ett barn i present?

I den stora påsen fanns endast en liten ledsen påse Baddare. Vad hände med årsförbrukningen (minst) jag hade hoppats på? Med tunga steg gick jag hemåt. Jag hade en helt ny bild av den mytomspunna kexfabriken och aldrig mer framkallade lukten av nybakade kex samma åtrå hos mig igen. Jag hade blivit vuxen alldeles för fort.

Nu i fredags åkte jag för första gången på kanske tio femton år till Bräckboden. Det var J som ville dit eftersom vi ändå hade vägarna förbi. Medan hon var inne på systemet såg jag i backspegeln hur ett välbekant ansikte kom gående i höjd med kommunhuset. Jag skojar inte, det var Biggan. Vad är oddsen på det egentligen? Som ett helt meningslöst omen. Hon såg inte mycket äldre ut. Inte gladare och hälsosammare heller för den delen. Men hon hade skaffat sig en solbränna, om det nu inte var allt nikotin som piffat till pigmentet. Den gifte sig bra med hennes signum; mansfrisyr och illa sittande täckväst. Jag blev glad. Det var verkligen kul att se henne igen.

När J kom ut åkte vi raka vägen till Bräckboden som såg också den var sig lik. Barackkänslan var den samma. Avfallsbingarna likaså. Samma torftiga display och samma blåvita plastpåsar med Baddare. Vi köpte en påse, trots att mina vuxna ögon såg att innehållet var mer likt torkade exkrementer än kakornas konung. Bara för att.

När vi kom hem avnjöt vi varsin baddare under tystnad och det var då jag kom att minnas...

26 kommentarer:

JB sa...

Proust hade blivit grön av avund!

TommyS sa...

Faan, du skriver så att man helt enkelt inte har något annat val än att ge sig ut på en tur upp till avfallsbingarna i Kungälv.

Medelklassman sa...

Jag har varit där. För flera år sedan. Jag kände inte till att det fanns innan min fru avslöjade hemligheten när vi passerade kommungränsen. Kexkonnässör som jag är svängde jag givetvis av motorvägen och körde raka spåret till denna kexbod. Min upplevelse kan sammanfattas såhär:

Besvikelse. Och en smula äckel.

Det var för jävla torftigt alltså.

mikebike sa...

JB: haha ja baddare är kungälvs svar på madelienekaka

tommys: haha ja gör du det.

30+: haha ja jag vet. kontentan av min historia ju. hur kom det sig att din fru visste om den? var kommer din fru ifrån?

Hella sa...

Mina föräldrar har exakt likadana tallrikar hemma :) Ps Gillar verkligen din blogg!

fru hjelm sa...

Vi åkte dit på skolutflykt. Det maskerades som ett besök på fästningen, men alla visste att det var Baddarna vi var ute efter!

johanna sa...

Åh, fick ett eget Proust-ögonblick av detta då man alltid hittade tom baddarplast i min pappas Volvo när jag växte upp. Man undrade ju alltid lite vad ens föräldrar gjorde när man inte tittade på, och i fallet min far var nog svaret så tråkigt som att han satt i bilen och åt baddare. Men små njutningar är ju som bekant också njutningar.

F.ö har det som uppvuxen i norra Västergötland alltid varit väldigt förvirrande det där med kex eller shex. Det är mycket möjligt att det någonstans där kex/shex-skiljelinjen går, fanns inget annat som debatterades så mycket och så länge på skolgårdarna som vad man egentligen ska kalla sådana där hårda platta kakor.

mikebike sa...

Hella: Ja visst är de fina. Smide. Och tack hörru. jag blir mycket glad för det.

mikebike sa...

fru hjelm: haha, klart det var baddarna. vaffan en hög sten mot det liksom.

johanna: haha baddarplast i bilen. vet inte om det är så tråkigt. jag skulle känna det som ett svek om min farsa åt upp baddarna själv. :)

Pete sa...

haha du skriver så grymt bra!

johanna sa...

Mike: Just baddarna fick han gärna ha för sig själv, jag skydde mat som såg ut som bajs redan i unga år :)

Medelklassman sa...

Långt från västkusten, men det finns släkt i Gbg och på Tjörn. Så hennes kusiner har väl vallfärdat dit som något slags ritual med regelbundna mellanrum.

Tjörn för övrigt, det kan vara Sveriges Alabama.

Åse sa...

Gjorde ett par besök i Bräckis som barn på 70-80 talet och givetvis köptes det baddare,har sen varit där i vuxen ålder en gång och jäklar vad besviken jag blev,har aldrig blivit något besök mer efter det,kakorna var ju lika dyra som dom som köps i butiken och baddarna var inte goda i vuxen ålder:( en trist upplevelse

mikebike sa...

pete: haha tack du.

johanna: jaså det gjorde du. första barnet ur min generation jag hört om som dissar baddare. :)

30+: haha jaså släkt på tjörn. kusinerna från landet. ja du tjörn är speciellt. det finns ju lite olika delar på tjörn. alabama låter som en rimlig liknelse.

åse: bräckis, aha här har vi en som är hardcore. Jag kan lite gilla besvikelsen känner jag. jag kommer åka dit igen.

Medelklassman sa...

Apropå Jonas AD. Han twittrar också. Det är som små guldkorn som ramlar ner från himmelen.

http://twitter.com/jonas_ad

Allman sa...

Det må jag säga att inlägget hade ett bra upplägg, var genomtänkt, välskrivet och hade en tankeväckande Proust-referens på slutet. Mer sånt. Keep up the good work.

mikebike sa...

30+: vem är han. ett geni såklart men mer?

Allman: haha tack hörru. ja det var ett kul inlägg att skriva också. men proustreferenser... lite stora växlar :)

Fifi sa...

Baddare hade jag glömt bort, jag tror faktiskt att jag bara har ätit en i hela mitt liv.

Jag måste säga att det är lite fascinerande att den där Biggan lever än, det kanske är så att vissa människor konserveras av allt nikotin de drar i sig.

Förresten så tycker jag att 34 låter som en behaglig ålder. Man har passerat 30-strecket och har flera år till 40, det kan väl inte vara så dumt? Själv har jag varit så trött och slö på sistone att det känns som om jag har hoppat över medelåldern och gått direkt till pensionsåldern.

PGW sa...

Ack, det var ett vackert, om än sorgligt, inlägg. Min måndag känns lite bättre på något sätt.

JL sa...

Märkligt vad aktuellt detta är! I dag vid fikat bjussade en kollega på pepparkakor från "Kungälvs bräckebod" som hon kallade det. Charmigt namn, tänkte jag och tog ingen kaka, då de inte såg så lockande ut. Sedan frågade jag var denna bod låg och då uppdagades ju att det var den stora kexfabrikens lilla krypin som menades. Jag minns mitt besök där och ja, besvikelse är ett bra ord att beskriva det med. Stålställningar på hjul (ni vet, som varor kommer till affären i)! Tummade paket. En trött kassörska. Snacka om påvert.

Förresten, oerhört trivsam läsning.

Lisa sa...

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918553515X Den här boken är som skriven för dig! Läs den (finns säkert på nått bibliotek nära dig om du inte vill köpa) och gråt. Underbar!!

Connie sa...

min pappa kunde också komma hem med baddarplast i bilen. ibland fanns det några kvar, ibland hade han ätit upp en hel påse själv.......då grät jag lite inombords.

nattsudd sa...

Underbar historia! :) Den borde filmatiseras.

Eva-Kajsa sa...

Underbar text!
Din beskrivning av arbetsmiljön i kakfabriken kunde lika gärna vara Gillebagarn i Örkelljunga där jag växte upp. Där gick ryktena om att smeten till Arraksbollarna bestod av uppsopade kaksmulor och att kakkrig inte var ovanligt.
Där kan man för övrigt också köpa trasiga kex i typ lösvikt.

Inkan o Ligan sa...

wow Vilket underbart inlägg.
*glad*
Kram

Säckpojken sa...

Detta var minsann en historia skriven i klass med de Gammal Hårdrockare levererar.

Man levde sig verkligen in i besvikelsen.