onsdag, september 29, 2010

Bob jävla Hansson

Jag ska försöka säga något positivt om Bob Hansson nu... hmmm... *tänka tänka tänka* ...hmmm. Han har ett tufft förnamn. Det stavas likadant framlänges som baklänges. Bob... Bob. Men där tar det också slut.

Jag vet helt nämligen ingen annan varelse som väcker ett så starkt obehag inom mig som Bob jävla Hansson. Helt ärligt. Att höra hans röst, läsandes något av sitt jidder utlöser sådana mängder stresshormon i mitt omlopp att jag mår fysiskt illa. Signalerna transporteras från mina öron via hjärnan och raka vägen ner i magsäcken. En dålig känsla. Orolig, som om den vore fylld till bredden av av en sur ostmasssa, med skyhöga halter kräksjukebakterier. Och varje gång jag ser honom blir jag matt som efter en matig åderlåtning. Han är bara för M-Y-C-K-E-T.

I morse såg jag honom när han gästade han svt:s morgonsoffa. Lika stirrig och apart som vanligt. Hans krystade flummande blandades med penibelt framfrustade skrattsalvor om vartannat. Som en person som fått fel dos nervmedicin och gått på både syran och sponken lagom till sändning. Jag skulle verkligen vilja att jag hade fått fel uppfattning om honom. Att Bob Hansson egentligen är ett geni. Det är så osympatiskt att bara sitta bakom sin blogg och döma. Det tar emot. Faktiskt. Men vad ska jag göra? Många tycker säkert att Bob Hansson är en härlig kille. För mig är han bara ett otvättat kön. Han satt och höll hov om kärlek, andlighet, får och sin indiske guru "baba baba". Hela tiden uppstod jobbiga haschfniss. Killen är ju helt sjuk i huvudet. Helt ärligt. Hur kan Bob Hansson av alla nötter på jorden få uppta så mycket medialt utrymme? Har han inte gjort tillräckligt med skada nu, tänkte jag.

Killen bär ensamt ansvar för att estradpoesiscenen låter och ser ut som den gör. Han satte ribban för hur det ska låta redan 95, när han vann SM i Poetry Slam (skitnödig uppläsning av skitnödigt formulerade meningar, ofta innehållande ord som; kön, cigg, älskog, svett, känsla trottoar, buss och diverse film noir-referenser, blandtat med slumpmässigt uppslagna "svåra" ord) och inget har ändrats sedan dess. Den store Bob. Maestro. Jag blir fan mörkrädd när jag tänker på hur många svartsynta tonårsflickor han måste ha fått lägra genom tiderna, bara genom att köra sin påfrestande psykakt. Bara tanken på att han bedriver könsumgänge och att hans DNA kanske kommer att föras vidare en dag gör mig nedstämd. En Bob Hansson är fem för mycket. Han är skränig och lynnig och gissningsvis spelat djup. Vissa tänker säkert att "med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset", när de ser hans pliriga blick och hör hans bräkande svammel. Jag tänker på sexuella övergrepp. Och att om han hade varit kvinna så hade han blivit medialt avrättad för längesedan.

Bob Hansson har även hittat på ett litet skönt koncept. Kundalini Writing. "Ett kreativt redskap där skrivövningar blandas med fysisk meditation och personlighetsutvecklande övningar. Syftet är att övningarna och gruppens dynamik ska lura den inre censuren, och att intellekt och kropp ska mötas i en process som annars är enbart intellektuell".

En vild gissning är att kursdeltagandet består av en dominerande del unga kvinnor, samt att den fysiska meditationen går ut på att Bob himself petar in sitt kön i deras olika kroppsöppningar. Och tanken på att öva på att utveckla sin personlighet under hans regi känns ungefär lika sunt som att bo några år i familjen Fritzls matkällare.

Nu har Bob Hansson dessutom precis vunnit Sveriges Radios Novellpris. Givetvis har jag lyssnat på den. Men istället för att skriva lika mycket till om varför jag har så sjukt svårt för den mannen så tycker jag att ni också ska lyssna här >>


Och sedan läsa juryns motivering:

"Till Mamma är en brevnovell som spränger alla gränser, säger saker som ingen vågat säga förut och vänder upp och ned på vedertagna begrepp. Den är galen, infallsrik och ömsint. Tänk om man kunde befria sig från sin invanda verklighet, så strikt och småskuren! Med Bob Hansson i båten styr du rakt in i paradiset. Åtminstone för en stund."

33 kommentarer:

Jo tjena sa...

Jag har sjukt svårt för Bobban. Seriöst, jag tycker han ser skitäcklig ut. Uäh, ryser i hela kroppen nu.

Linnéa sa...

Usch, jag får rysningar av att bara tänka på honom, och inte några positiva sådana. För hundra år sedan läste jag på Östra Grevie Folkhögskola och då var han där och läste sina dikter. Jag minns ingenting av det förutom två saker, att jag trodde han var hög som ett hus, och att han hade en liten spottbubbla på läppen som hela tiden åkte upp och ned, upp och ned, och jag kunde inte sluta titta på den jävla bubblan, trots att det äcklade livet ur mig. Usch!

Ida sa...

Haha, bläää. Jag minns inte när det var, men det var nyss, då jag hörde Tankesmedjan i P3 (ja, gänget med Liv Strömqvist bl a du vet) göra en liten "analys" av Bobban och varför i hela friden han nominerats till Radiopris. Det var riktigt bra. "Till Mamma" är ju för fan helt sinnessjuk.

ls sa...

Har aldrig hört talas om Bob Hansson.
Uppenbart har jag inte missat något heller. Tack ännu en gång att du tar en för laget och leder oss läsare runt allehanda kulturella avarter.

Pjotr sa...

Haha, hade det inte handlat om Bob hade jag troligen förmodat att du vart lite avundsjuk...

stina sa...

i min ungdom fick jag sammanlagt TRE böcker av bob hansson av olika bekanta på födelsedstillställningar. alla tre gångerna blev jag lika förfärad över vad jag måste ha utstrålat för personlighet när de av någon anledning trodde att en diktsamling av bob hansson skulle passa just mig. jag har ALDRIG gillar bob hansson, och efter att ha måstat göra rum för de tre böckerna i min bokhylla (man kan ju inte gärna slänga en present, eller..?) har ogillandet växt till ett reflexmässigt hat så fort jag hör hans namn. ja mös mig alltså igenom det här inlägget.

Gabbe sa...

"Och att om han hade varit kvinna så hade han blivit medialt avrättad för längesedan."

Oh ja, tänk Regina Lund :)

Hon framkallar exakt samma känslor hos mig som du beskrver.

lisa lightning sa...

jag har alltid gillat bob hansson, sen jag var en svartsynt tonåring. säger kanske mer om mig än honom. jag gillar även estradpoesi (och vill hävda att den utvecklats enormt sedan bobs tid vid rodret).

ville bara säga det.

Puttelito sa...

Hade han varit en Hund hade vilken jäkla kennelägare som hellst snabbt insett att detta är inget som man avlar på! Dom hade snarast transporterat honom till en öststatisk körsnär.
Tack för att du länkade "till mamma". Nu känns mina trumhinnor sodomerade........precis vad jag behövde.

mikebike sa...

jotjena: han är så jävla påfrestande. tänk dig ett samtal med honom.

linnéa: alla har vi våra bob-minnen :)

Ida: Ja den är sinnessjuk. spränger gränser hallå? novellen innehåller så mycket stört men det är nästan framförandet som är värst.

ls: haha ja den kulan har verkligen invalidiserat en stor del av mig.

pjotr: avundsjuk? haha ja du. man får nog vara rätt under isen om man vill byta liv med honom.

stina: jag fick också en bok en gång. här ligger jag och duger. det var min första kontakt med bob. fy fan.

gabbe: regina lund är en pepsi light i jämförelse. inte ens samma liga.

lisa: ja det är ju så. antingen hatar man honom eller så älskar man honom. där är vi olika. estradpoesi, jag vet inte. jag har sett mängder av estradpoesi och göteborg räknas väl ändå som en ganska stor scen för den poesiformen. Väldigt lite är bra, men det finns de som gör något eget och faktiskt imponerar. Men den stora massan blickar fortfarande mot bob för att se hur det ska se ut och låta. Det absolut värsta med bob är att det inte verkar gå att föra ett normalt samtal med honom.

puttelito: va, gillade du den inte?

Nemo sa...

En kurs i "Kommunicera direkt och klart" vore helgjuten prio 1 för Bob. Förstår sällan vad han säger. Begriper ännu mindre vad han menar.

De få gånger jag gjort det har han haft "Tankar för dagen" i P1. Dess producent måste vara en hård rackare som tagit Bob i örat. För där har han pratat beg´ripligt och sagt bra saker.

Synd att det inte sker oftare. Nu är han som att få en fin present - fast inslagen i skitigt papper, utan snören. Något som man inte alls vill öppna

Kalla Kåre sa...

En mycket ung människa frågade mig en gång om Bob Hansson var "han som sjöng i bob hund?" Det höll på att sluta med kompanistryk för den stackaren.

Jo tjena sa...

Njae, jag skulle fly direkt om jag kom i samtal med honom igen. Såg honom live en gång där han höll på att jucka sönder mickstativet, efteråt var det något mingel och han kom fram till mig och mina vänner, dom var lyriska jag kände snarare lite äckelkänslor.

Nemo sa...

Kan inte låta bli att länka til Corneman som sågar ett sammahang där Bob förekommer.

Att Bob refererar till en annan man vars påtagliga missnöje och vrede ständigt är närvarande - Andreas Malm gör det hela ännu mer outhärdligare

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-dagens-journalister-ar-jasagare-som-refererar-och-citerar-1.1179651

Anonym sa...

Hej, detta är humor! mitt favvoprogram hej domstol:

http://sverigesradio.se/cgi-bin/p3/humor/unit.asp?unitID=1123&pageNo=4&pubID=283180

Bob hunds ego imploderar snart, vi tröstar oss.

mvh exilväschötten

Anonym sa...

Blev presenterad för honom i lördags ute i nattvimlet, och jag kan i alla fall meddela att han var väldigt sympatisk och inte det minsta svår eller frånvarande rent socialt.

mikebike sa...

Nemo: jaså. han kan alltså. bara han vill :)

kalla kåre: haha vilken smädelse.

jo tjena: ja det är just det där lyriska jag inte kan förstå ens om jag verkligen försöker.

nemo (igen): ska läsa artikeln. tack.

exil: ska lyssna.

anonym: ok. så då är det verklighen bara en sinnessjuk akt han lägger till med då? nästan ännu värre.

Molly sa...

Hahaha, kundalini writing! Alltid nya generationer att förleda :)

Det fanns en snubbe på 90-talet som hade nån slags astrologi-meditationer, jättepoppis ett tag, som gick ut på precis det du skrev, att han stoppade sitt lilla kön i varenda stackars sökande småtjej. Kommer inte på vad han heter bara. En fet flintis-typ, skrev och gav ut böcker som tydligen gick mycket bra. Jobbade i en bokhandel ett par år och vi hade honom där på signering.
Måste komma på vem det var!!

Molly sa...

Hittat honom! BH står sig slätt i jämförelse http://www.yogson.nu/

Anonym sa...

Ha ha, men vad du är elak Mike. Fast lite rolig också.

Jag har träffat honom flera gånger i ett och samma sammanhang. För länge sedan när han inte var känd. Det var i en amatörteateruppsättning av en barnbok. Bra pjäs. Men hans roll, jag fattade ingenting. Den fanns inte ens. Han ville väl vara med bara. Så han hittade på den själv. Ett källarmonster eller utvecklingsstörd människa i kedjor som (jag tror) satt i en bur och sen välkomnade publiken med konstiga läten eller gurglande (kanske var skånskan kom jag på nu, som jag inte kunde uttyda vid den tiden) när de kom för att sätta sig i salongen.

Spelat djup! Jo, någonting åt det hållet, tänkte jag också när jag mötte honom. Eller missförstått geni. Han tog sin roll på blodigt allvar. Men jag undrar om ngn fattade. Hans preparation inför rollen blev lite komisk. Vad han laddade! Inget fel i det. Det här var ju i ett amatörsammanhang där alla som ville var välkomna att vara med. Men i övrigt var det faktiskt en bra pjäs, med en bra regissör, bra skådisar. Men han tog sig själv på sånt allvar att han delvis såg ner på såna som mig och en tjej till som bara var lite allt-i-allo folk som skaffade rekvisista och servade de andra. Man fick liksom tassa lite på tå så man inte störde honom i hans inspiration. Det kändes inte ok.

Sen flera år senare när jag såg hur han stigit i skyarna och flera av mina vänninor gillade och fortfarande gillar honom, så kände jag bara URK och BLÄÄÄ!

Jag charmas inte av killar med den typen av bekräftelsbehov. Kam inte förstå hur alla andra inte ser igenom honom.

/Pocahontas

Anonym sa...

Nu kände jag mig lite taskig som skrev detta. Jag känner honom ju inte och vet ju inget om hur han är nu. Han är säkert en hygglo och snäll kille.

Lite överskattad bara.
Men det är det ju många inom den sk Kultureliten som är.

Hans poesi är inte i min smak. Och jag är inte vidare förtjust i estradpoesi överhuvudtaget heller. Den känns så konstlad.

/Pocahontas

Andreas sa...

Det här är bättre:
http://www.youtube.com/watch?v=GShTXhWcJI8

mh sa...

Instämmer, Bob Hansson är verkligen ett misslyckat försök till en brödrost snarare än en poet. Fritzl-syftningarna går hem som vanligt.

F.ö ser Bob ut som Charlie Manson på bilden.

EMILIA sa...

När jag var femton år hade jag ett fanzine tillsammans med en jämnårig kompis. Vi hörde av oss till Bob Hansson och blev utlovade en intervju under bokmässan. När vi slutligen träffade honom vägrade han svara på någon av de frågor vi ställde eftersom de var alldeles för "banala". Sedan höll han en lång harang om konst medan han låg utsräckt på en soffa. Jag har haft mycket svårt att respektera honom sedan dess...

Anonym sa...

Bobs förra flickvän är däremot rolig och duktig, tycker jag då. Men jag vet att många killar inte tycker det. ;-)

http://www.youtube.com/watch?v=LqbN1F2Lx60

/Pocahontas

mikebike sa...

emilia: ja verkligen sympatisk kille. damn.

pochahontas: ja du syftar på nour eller? ja hon är fantastisk. men jag blir fundersam på hur fan han lyckades charma henne.

Anna sa...

Jag har länge haft blandade känslor för Bob Hansson. Mina kompisar har gillat honom men jag har känt att han är killen som plockar fram gitarren x 10. Uppfylld av sig själv och på jakt efter bekräftelse. Samtidigt blir jag lite orolig när jag läser hur många som precis som jag har svårt för Bob. Är det vi som är verklighetens folk? Känner att jag måste uppsöka första bästa performancetillställning för att tvätta bort den känslan.

Nonsensakuten sa...

Utmärkt imitation av bloggaren Bajsugglan:

http://bajsugglan.blogspot.com/2010/05/bajsugglan-harmar-bob-hansson.html

mikebike sa...

anna: jag tror inte att man är kristdemokrat bara för att man kollektivt vänder sig mot något som så uppenbart är av dålig börd :)

nonsensakuten: haha fy fanvad bra och obehagligt på samma gång.

Johan sa...

Äntligen lyckas någon formulera det jag har inom mig ang. denna varelse. Han är som en sektledare.

von Braun sa...

Vad ska man säga, Bob och Björn Ranelid känns lite samma skrot och korn.

Människor är människor och de flesta av oss har en strävan efter att verka lite speciella. Där lyckas han ju förträffligt.

S. sa...

Jag har aldrig direkt läst honom och jag har varit skeptisk. Så såg jag honom som mellanakt med Ane Brun m.fl. artister i klimatgrejen No More Lullabies i början av hösten. Han var klart över förväntan, förutom en grej om befruktning som han körde, och riktigt bra! Sen har jag tänkt läsa hans antologi Kärlek - hur gör man? eller vad den heter. Där flera kända personer fått skriva om kärlek. Den ska visst vara bra. Så han är ingen storfavorit men inte fullt så creepy heller tycker jag.

Anonym sa...

Uppenbarligen har majoriteten av er inklusive blogginnehavaren grava känslostörningar som betraktar Bob Hansson med dessa uttryck.

Visst är en hel del inte så lysande, men att bli så patetiskt upprörda tyder på svår mediaförvrängning eller än värre, tydliga sociopatiska tendenser.

Hoppas verkligen inte någon av er har/skaffar vapenlicens.

Glad sommar önskar
Peter Mangs &
Anders Behring Breivik