söndag, januari 03, 2010

Nu har jag sett Californication

Jag är troligen den ende som inte sett Californication förrän nu. Jag har fått oräkneliga tips från vänner och bekanta om att jag bara måste se det och att jag kommer älska det. Att det är så jääääävla bra. Man kan lugnt säga att jag har haft höga förväntningar. Något som inte behöver vara dåligt. De absolut bästa serierna jag sett har jag haft enorma förväntningar på. Men jag har dragit på det och bara inte kommit mig för att se den. Förrän nu. När julledigheten kom tog vi oss i rocken här hemma och plöjde igenom första säsongen av Californication.

Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.

Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.

Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.

Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.

Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".

Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.

Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.

Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.

26 kommentarer:

Unknown sa...

Ha en super kväll:)

Thomas sa...

Har inte sett serien...

Anonym sa...

du har sammanfattat det helt ok.
så bra var det inte. men man måste kanske ha i åtanke att amerikanarna har massor med issues, inte minst när det gäller sex och relationer. därför gick den hem i usa och bland de mest svagsinta på denna sidan pölen..

mikebike sa...

Hollywood: Du med:)

Thomas: ok?

Ulsak: Tack. skulle inte säga att den går hem bland svagsinta. eller säkerligen de också men inte bara. dock kan jag inte se det stora i den. jag vill veta exakt vad som är så bra för jag kan ha missaat något väldigt avgörande som öppnar mina ögon. på riktigt.

T sa...

Det stora är väl att det är en hyfsat sevärd, ny komediserie som inte bygger enbart på pinsamheter. Sedan tycker jag nog att säsong 2 är något lite bättre.

Men, inte heller jag är helsåld på Californication.

Mats sa...

Kontext Mikebike. Kontext.

Du skulle tittat på serien hösten 2007 när den sändes för första gången i stället för att gubbigt sportförskjuta allt i 2,5 år. För på den tiden var serien nämligen uppfriskande. Fjärrkontrollen var indelad i 30% feministdebatt och 70% ännu tröttsammare sex-and-the-city-repriser.

Jag lånar ett uttryck av Steve Jobs, "Som att räcka över ett glas isvatten till någon i helvetet."

Lola sa...

Jag väntar på nån sorts reaktion på The Wire som du borde sett klart vid det här laget mannen... ALLT annat bleknar i jämförelse.

Magnus sa...

Inte den bästa serien jag sett, men helt klart feelgood. Sen tycker jag den berör mer ju längre den håller på också, lär "känna" karaktärerna bättre osv. Slutet på tredje sässen var helt klart känslofyllt..

piedlourde sa...

Californication har jag skippat, än så länge i varje fall. Jag kan inte hjälpa det, men jag får en reflexmässig aversion mot överhypade saker och brukar istället ta igen vad jag "missat" när stormen lagt sig. Se: Stieg Larsson (och så jävla bra var ju böckerna/filmerna inte).

TIPS! Min senaste favoritserie är brittisk och heter "Ideal".

Johnny Vegas spelar Moz: en överviktig, agorafobisk cannabislangare med tveksam moral och minst sagt infekterad relation till sin sambo.
En lång rad karaktärer - den ena mer surrealistisk än den andra - kommer och går i hans sketna, inrökta lägenhet där sarkasmen och cynismen flödar.

adde sa...

På pricken. Men det kan ju ha bidragit att du hade förväntningar. Jag såg den när den började gå på TV och uppskattade den till en början, men tröttnade snart (precis som med de flesta serier, bortsett från Larry Davids).

Kitty sa...

Jag har inget emot cynism eller sex men Californication tilltalade mig inte på en fläck. För mig handlade det nog mest om att jag fick noll känsla för karaktärerna, de var för mig totalt intressanta. Jag såg nog 3-5 avsnitt innan jag gav upp. Den var inte för mig.

Anonym sa...

God fortsättning på dig :D
Jag har inte heller sett serien...
/Mia

Jeanette sa...

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Kul sida, skulle kunna vara skriven av dig =D

Tezz från Kungens Kurva sa...

Jag har faktiskt inte sett den än... Är väl så efter som man kan bli men det har inte blivit av. Kanske dags att få tummen ur och se den, men just nu har jag fullt upp med mellandagsrean ;-)

Johan sa...

Håller med dig om mycket. Jag tyckte att första säsongen var helt okej (såg den i princip samtidigt som den gick i USA) - men lyckades inte heller bygga upp någon relation till karaktärerna. Ska jag vara ärlig så var jag jäkligt överraskad över att det blev en säsong 2 - med tanke på det klichéartade slutet. Hur bygger man vidare därifrån, var min tanke. Ska han "fucka up" förhållandet och börja knulla runt igen, och sedan försöka få tillbaka damen? Ja, jag undrade verkligen inför säsong 2 hur många varv de orkar dra "Hank-karaktären". Visserligen var säsong 2 rätt så okej ändå - men jag har ännu inte fått lust att se säsong 3. Trots att den ligger och väntar på mig på hårddisken...

Blue sa...

Okay - jag står tydligen ihop med dig utanför masspsykosen - men därmed inte sagt att jag inte gillar serien. Den briljerar i monolog ibland, plotten däremot är så tunn att den går att skära i med slö smörkniv - och här och nu gör jag erkännandet att enda anledningen till att jag började kolla på den var för att jag tycker att Moody är förbannat snygg. Ytligt erkännande när det är som bäst.

Det finns mycket bättre serier.

Men, då skulle jag vilja ha en förklaring på upphaussningen av True Blood? Nu har jag börjat kolla och kommit till avsnitt tio - och det började bli en story av det runt avsnitt fem eller sex - minns inte?

Den serien, precis som Californication verkar spela på att folk skall reagera över allt snusket. Och med risk för att få en dyngspridare över mig så har i alla fall Californication en dialog, medan de första avsnitten av True Blood handlade om tandlösa rednecks i hockeyfrilla som satte på varandra i fler ställningar än vad som finns i Kamasutra, packade och/eller höga. Högst tio meningar uttalade per avsnitt.

Kanske hade jag för höga förväntningar på den, men nu börjar den bli...okay...åtminstone ;o)

Någon som kan förklara den? Utan att gå förbi avsnitt tio första säsongen, för längre har jag inte kommit :o)

Anonym sa...

Rescue Me är annars en rätt bra serie om man gillar svarta komedier. Det är dock en fördel om man gillar Dennis Leary.

s sa...

Det är helt ok att stå utanför en masspsykos! I salute you!

För ett tag sen träffade jag på en kille på krogen som precis innan utgång sett hela säsonger av Californication. Jag tror att hans vart tionde ord var "fitta" och attityden lika attraktiv som en riktigt mogen parmesanost i näsborren. Han hamnade rätt långt ner på listan efter den kvällen. Kan man bli så påverkad av serien?? Jag har inte sett den och efter den kvällen blev jag ännu mindre intresserad. Inte ens i studiesyfte...

Daniel sa...

Kollat nån enstaka avsnitt. Heter ju komedi, men lyser trots detta med skarpsinnighet, stark dialog och intelligent förkunning vilket e skapligt ok

Läste att Hank Moody är i sig en illustration av den moderna mannens kris. Han saknar en social funktion, eftersom hans dotters mor funnit en annan (mer framgångsrik) man, och eftersom han lider av skrivkramp och därför inte kan skriva. Det enda som ger honom en känsla av framgång och acceptans är istället hans mycket promiskuösa sexliv, något som gör att han framstår som en manlig hora. Och så drar vi till med lite mer extra knull.

Och jag pustar trött. Båååring.

David sa...

Säsong 2 var bättre, och Kathleen Turner var suverän i säsong 3.
Jag skulle inte kalla Californication världens bästa serie, men rätt stabil underhållning är det i alla fall.

Ulsak: Du har aldrig varit i USA, eller hur?

Vitriol sa...

Håller med dig till fullo Mike. Heard the hype, saw the thing, went "meh".

Cali fornication indeed. Sjukt edgy med sex. Vad gäller mörker och cynism är det pretty weak stuff. En snubbe med alkoholproblem som är emo över sitt ex är allt jag ser. Utöver författarskapet var inte så mycket annat som tyngde honom.

Anonym sa...

@Mike: Jag skulle inte skrivit svagsinta..my bad. Jag menade lättdazzlade..
@David: nope, men har vilda planer på att göra det snart. Jag antar att det är bibelbältesfördomarna som triggat mig.

Anna sa...

Men Mike har du sett Mad Men och vad tyckte du i så fall? Hänvisa till ev inlägg om du tagit upp den tidigare!

Anonym sa...

Nä californication är inte så fantastisk.

Därför säger jag bara Glee. Highshcool-musikal-feelgood-serie. Låter tveksamt. Men det är genialt. Där är i princip alla karaktärer starka och älskvärda på sitt sätt. Otroligt roligt på ett subtilt sätt. Vill höra vad som tycks om den. Bara kommit en säsong dock.

- Nisse

Anders sa...

Det är nåt speciellt med bloggvärlden. Alla, oavsett om någon läser deras blogg, ska helt plötsligt analysera nåt så förbannat.

Svaret på din fråga kräver ingen djuplodande analys, utan är helt enkelt:

Man får se bröst. Och när man inte får se bröst så antyds det allt som oftast att man snart ska få se bröst.

Anonym sa...

nice, i just added up many different emo backgrounds 4 my blog
http://www.emo-backgrounds.info