lördag, oktober 10, 2009

Indianbluffen

En sådan här fräsig jacka såg jag när jag var på Hemköp härom dagen:



En filt med ett läckert indianmotiv typ. Drömfångare, hövding, örn och hela paketet. Jag undrar lite hur man tänker när man köper en sådan. Hur det ser ut hemma? Jag ser vattensängar, hemmabarer, obskyra furuperversioner och takfläktar med mycket mässing och rotorblad med någon sorts rottinginfattning. Jag vill inte låta fantasin skena iväg längre än så. Då blir jag inte bra för mig själv.

Samtidigt blir jag lite glad. För visst är det skönt att det finns människor som hänsynslöst går mot alla modebloggsevangelier. Egentligen är det mycket mindre vansinne att köpa en sådan här jacka och digga den öppet, än att vara en sådan som ser att Elin Kling eller någon annan profet verkar tycka att haremsbrallor är het skit och slaviskt ställer sig i kö för att få köpa.

Skit samma. Det här skulle handla om indianer.

När jag var liten så gick jag i samma klass som en tjej som hette Tanja och kom från Bolivia, eller om det bara var hennes pappa som kom därifrån. Det spelar ingen roll. Mamman hade i alla fall träffat en Bolivian och tillsammans fick de en dotter. Pappan hade stannat i (eller flyttat tillbaka till) Bolivia och flickan bodde med sin mamma på samma gård som jag. Vi var lika gamla och brukade leka ihop och började senare även i ettan tillsammans. Allt var frid och fröjd.

En dag när vi skulle prata om andra kulturer i skolan ropade vår fröken fram flickan och släppte bomben. Tanjas pappa var en indian. På riktigt. Jag minns att det nästan svartnade för ögonen på mig. Min skalle höll på att sprängas. Jag var kompis med dottern till en riktig indian. Det gick knappt att greppa. Det kändes overkligt och det bör tilläggas att jag vid denna period var mycket fixerad av vilda western, cowboys och indianer. Zeb Machahan var min största idol. Han gick jämt runt med kniv och var alltid klädd helt i läder med fransar, och så var han god vän med indianerna. Han kunde prata deras språk. Jag tyckte att det verkade så in i helvete koolt att få hänga med indianer. Rida med dem, kriga lite och sitta i någon hövdings tipi och bolma. Och så var jag polare med en indiandotter. Det var fanimej kattens pyjamas hela dagen.

Jag såg en skrynklig hövding med fjäderskrud, tomahawk och hela prylen framför mig. Om jag höll mig väl med Tanja skulle jag kanske få träffa honom någon gång. Inte så troligt för vad fan skulle en sån snubbe i vårat arbetarklassområde att göra. De andra farsorna jobbade på Volvo, nåt byggföretag eller körde lastbil. Det fattade man ju att en indianhövding har lite viktigare grejer för sig än att bo i höghus. De har ju sina krig att sköta och så måste de hela tiden vara på sin vakt så inte blårockarna hittar dem. Roddigt värre. Därför var det heller inget konstigt att hennes pappa aldrig var hemma hos dem.

Så var det dags för skolavslutning i tvåan eller trean tror jag, och Tanjas pappa skulle komma. Jag var mer spänd på det faktum att jag äntligen skulle få se en tvättäkta indian än på att tio veckors sommarlov stod för dörren. Det här var det största. Jag tjatade om det och jag minns att jag var helt nervös när vi gick till skolan den dagen. Alla barnen skulle samlas på en kulle utanför skolan och sjunga inövade sommarsånger. Föräldrarna skulle malligt stå nedanför och se på hur fina och duktiga deras vattenkammade söner och döttrar var. Jag kommer ihåg att jag febrilt lät ögonen leta sig genom folkmassan för att få syn på hövdingen. Men jag såg honom inte. Till slut hittade jag Tanjas mamma, men hon stod bara tillsammans med en väldigt solbränd snubbe i skjorta och chinos. Vad var det för jälva crap? Det kunde omöjligt vara hennes farsa. Han var ju ingen riktig indian.

Jag minns vilken kalldush det var när mamma försökte förklara för mig att det visst var Tanjas pappa och att, jo han var allt indian. Precis som över hälften av hela bolivias befolkning. Men de var inte samma typ av indianer som de nordamerikanska westernfilmsindianerna. De red inte omkring, krigsmålade och dödade bufflar. De kunde jobba med vad som helst, de körde bil och många var väldigt fattiga. Jag kände mig lurad och förnedrad.

Jag vet att jag det tog mig lång tid att komma över den besvikelsen och fortfarande kommer jag att tänka på just den historien om Tanjas pappa när jag ser ett klassiskt indianmotiv.

Det är inte säkert att det var exakt så här det var, men det är så jag minns det.

25 kommentarer:

Kapybaran sa...

åh, kan riktigt k ä n n a din avgrundsdjupa besvikelse. snacka om att rycka undan mattan för ett intet ont anande barn.
Din mamma kunde väl dragit en "ibland går fantomen på stadens gator som en vanlig man"-jämförelse om indianhövdingen? För så var det nog, ska du se :)

Blue sa...

För övrigt så är det precis sådana kläder som vi Hisingebor har på oss - du finner oss väldigt ofta iklädda dylika plagg just när vi ligger i våra vattensängar - helst med inbyggd väckarklocka och spegel.

(Har inte gått bloggrond på länge. Förstår din besvikelse. Jag har en jämförbar men den är så sjuk att det finns nog ingen som ens kan relatera till den så jag skiter i att berätta. Och säg till bebben att komma ut nu?!)

:o)

Anonym sa...

Jag förstod när jag var liten att det där med indian var något spännande. När alla killar i min klass ville höra om hur det var att växa upp i en stam och ville ha smakprov på mitt ursprungliga tungomål. Bara för att jag sagt att jag kom ifrån Peru och var indian. Jag minns att jag kallade på alla som ville, till en berättelsestund bakom skolknuten och där bredde jag mäkta på min indianstory och jag hade med mig en inköpt-i-Sverige-poncho som alla fick ta på med stora ögon. Ja, lite utvikningar från min enkla originalhistoria att jag adopterades vid bebis åldern och egentligen inte vet så mycket mer, blev det./Pocahontas

mikebike sa...

Kapybaran: Haha.... kul att du kan känna den. jag återupplevde den imorse igen när jag skrev bloggen :)

Blue: haha ja jag tänke att det var nån hisingsbo som kommmit lite vilse men jag ville inte göra detta till en sådan historia :)

Nä jag har inte sett till dig här på ett tag. seså... hosta upp den där historien nu :)

Pocahontas: haha... ja men fan som svennebanan i minst femton generationer tillbaka kan du fatta att indian var exotiskt :) roligt med ponchon. hur gammal var du då?

Lola sa...

Den jackan ser inte ut att ligga i en affär... Den ser köpt och hemtagen ut faktiskt. Eller googlade du bilden?

Robbelibobban sa...

Säkert att du inte fick med dig hem den när du krängde iväg franspajen för ett tag sedan....=)

Anonym sa...

Om den är i ull så har jag två såna, fast med andra motiv. Dom är görsköna.

adde sa...

Nä, det där som Zeb gick omkring med kan väl inte kalls kniv? Gigantisk och övertygande tung slaktarmachete stämmer bättre! Jag tror att den var själva anledningen till att han haltade!

mikebike sa...

lola: haha nä, du tror väl inte att jag menade att jag köpte den på hemköp. :) jag såg en på hemköp som hade en sån där jacka.

robbelibobban: Haha. vilket minne:) Jo så är det såklart.

anonyma: haha mmm säkert jättesköna. och snygga med.

adde: jag den var nog en bidragande orsak till hans jobbiga diskbråck:)

B sa...

Jag lovar dig att om man har en sådan tröja så har man, utöver det du beskrev i inredningsväg - minst en tavla med vargmotiv, en jättesolfjäder på väggen, en skinnhörnsoffa i valfri färg, spetsgardiner, typ en porslinspuma i ungefärlig naturlig storlek och en "dassbok" köpt av någon unge som säljer för världsnaturfonden på toaletten.

Anonym sa...

Det var på sjuttiotalet i lågstadiet, så jag var runt sju, åtta år. Jag berättade också att vi indianer fick stå ut med spottande lamor varje dag och att min poncho var från en lama jag känt en gång.

Ja, jag får erkänna att man kände sig upphöjd till tusen. Faktum är att jag är rätt stolt över det idag, mitt indianursprung, fast att adoptionsproceduren inte skedde under dramatiska omständigheter i en liten indianby, utan gick ordentligt till vid en finare barnhem i Lima.

Men när jag ibland, som i dagsläget, har lite ont om cash och inte skulle ha något emot att vinna en miljon eller två för allt som jag vill göra te x resa, dansa mm så drömmer jag starka verklighetstrogna drömmar om att det nog finns en indianhövding som sitter på guldtackor och som han testamenterat till mig på något sätt. Det måste ju bara vara så att jag innerst inne är den där saknade indianprinsessan alla i Peru frågat efter och undrar vad som egentligen hände med henne. En vacker dag kommer sanningen fram./Pocahontas

Bätty sa...

Haha... jag känner igen mig. Nyss fick jag veta att mitt barns mamma är indian och hennes barn är alltså halvindianer. Jag gick i spinn. Kunde för mitt liv inte förstå att min son inte tyckte detta var lika intressant som jag. Pratade med kompisens mamma och ville veta allt. Det sägs att indianer föds med ett stort märke över bakryggen. Alla hennes tre barn har föds med detta märke - som sedan bleknar bort. Indianromantiken kommer att leva länge!

Å tack för att du skriver så himla bra. Alltid en fröjd att läsa din blog!

Bätty sa...

Mitt barns kompis mamma är indian, ska det ju vara =)

Anonym sa...

Vilken underbar anekdot.
Jag var också väldigt förtjust i indianer när jag var liten.
Jag och en kompis lekte indianer jämt.
Kan avslöja våra namn hahahaha...
Stora vita björnen och Tigerliljan
/Mia

The Girls Of Florida sa...

Jag var dödligt kär i allt vad indianer hette när jag var liten. Önskade mig korpsvart hår, bruna ögon och en fläckig häst i flera hund. En fläckig kanin - närmare än så kom jag inte.
Kommer ihåg besvikelsen när jag för första gången såg en modern, fet och alkoliserad indian på TV. Fy fan. Reservat, dom ska ju bo lite vartstans och bli jagade av cowboys.

Där satt jag med sönderklippta kläder (fransar ska det vara!), smutsiga och nakna fötter och med en äcklig skatfjäder i håret. Där satt jag och var totalt lurad på hela min dröm. Satans indianer!

Kram
//Nina

The Girls Of Florida sa...

Rättelse. Vet inte varför jag skrev hund. Det ska ju vara år. Eller möjligtvis hundår.

jeanette. sa...

"kattens pyjamas hela dagen"?? Den var ny må jag säga.

Robbelibobban sa...

Tänkte väl det Mike, kom förresten på att jag också känner en kille som är halvindian, Amerikan/Svensk är han dessutom. Så det så ;)

Kalla Kåre sa...

Jag säger bara en sak: Roger Pontare. R-O-G-E-R P-O-N-T-A-R-E! Så kan illa kan det gå om man glorifierar indianer.

danne sa...

Long time no see. Skönt o se att du stretar på. Hälsa familjen. /d

fisken sa...

Fy fan...FY FAAAAN! Hur kan man lura små barn på det sättet?
Jag kände samma sak när jag var liten. En kompis pappa var ju kines och de kineser jag sett fram tills dess var i Tintin.
ENORMT besviken.

Magnus sa...

Blir lite orolig när jag ser bilden på indiantröjan... Den ser liksom inte ut att ligga i skyltad i en affär vid tidpunkten för kortet?! Köpte du den?! Erkänn nu mike, erkänn! =)

Anonym sa...

Hehehe aldig kul att bli indianbluffad, inget man har i sitt CV direkt.
Men gällande den stiliga jackan så finns det en annan form av motiv på kläder som riktigt kittlar kräkreflexen, den svarta tröjan med en ylande varg mot månen. Ofta uppburen av en gulablendrökande ullareds hi roller.

Och här ett tipps på en till skön blogg (fast inte lika grym som denna då) http://engb.org/

Anonym sa...

Besvikelsen måste varit i samma liga som när man upptäckte att majskolvar inte plingar som dom gör i Musses husvagnsresa

Björn sa...

shit, är det du som är Nevnarien?

http://nevnarien.se/2009/december/mitt-glamourosa-fotoliv.html