torsdag, oktober 29, 2009

Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.

35 kommentarer:

Madde sa...

Hahaha... Du slutar visst aldrig skriva världens bästa blogg.

Grattis till Tintin igen också förresten!

Fisken sa...

Nej det är precis låtsashäpna som är receptet!
"Neheeej? Ingen toalett? Bajsade ni verkligen på varandra? Men fanns det ingen snöskoter då? Hade ni inte råd att hyra helikopter?
Om ni vill så kanske jag kan ordna så att jobbet kan sponsra en snövessla så ni slipper att åka skidor i allafall..."

Anonym sa...

Hahahaaa....! Om man som jag är väldigt nöjd så länge allt är vardag och inget blir det minsta strapatsartat så blir det ju en total kulturchock när nån går igång på det där viset. Känner inte nån äventyrare just men däremot personer som varit i sydamerika och bott med vanligt folk i fattiga byar osv... Ojojoj vad vardagen är annorlunda för dem nu när de är hemma... typ "oj vad du låter vattnet rinna när du diskar, i "min" by var det vattenbrist" osv.

Ivana sa...

Nänä enligt äventyrare så blir vi andra inte uttråkade i den vanliga världen för vi är för dumma och simpla för det. De är ju alldeles för speciella, komplexa, intelligenta, för att trivas i samma verklighet. Oh yes. Getpungar, det är var de är.

Jag ser det mer som att de är alldeles för osmarta för att se spänning i de enkla sakerna. Lite som de stackare som behöver snorta kokain för att kunna ha kul. Det är liksom bara jävligt dumt och onödigt. Förresten så riskerar även snortarna att dö, av överdos. Jo, skitspännande liv.

Sorry för det långa inlägget. Nu lägger jag av och går och lägger mig!

Johnny sa...

Du är fortfartande kungen av formuleringar! Gapskratt i natten, inte illa:-)

Anonym sa...

Hahaha! Du är BRILJANT.

Anna-Maria sa...

Jag kunde inte hålla med mer. Jag trodde att jag var ensam att tycka så! Jag tycker att när de strävar efter att vara modigare och modigare hela tiden och de sen dör är det så synd och hemskt... Har de inte hela livet strävat efter att ligga på gränsen till döden? Hade de vetat att de skulle dö hade det ju inte varit någon sport. Jag tänker nu framför allt på Göran Kropp. Är man hjälte om man misslyckas med något och dör eller om man klarar något (för att det inte var tillräckligt farligt)? Nä fy fan...tänk på alla bärare och ortsbor som springer upp på K2 och Mount everest hela dagarna. Är inte dem hjältar isåfall?? Denna förmåga på Skavlan orkade jag inte lyssna på eft ersom han hade de äckligaste tändena jaag någonsin sett men det är väl så när man är äventyrare... Fan vilken bra blogg du har!!

30+ sa...

Hahaha. Fy fan va bra. Inget slår en genuin sågning.

Jo tjena sa...

Haha vilken härlig sågning. Dessutom tror jag att man måste ha någon slags äventyrsådra i sig för att stå ut med en sådan person i sin nära omgivning. Annars hade nog ett X antal äventyrare blivit skjutna av sina vänner vid det här laget.

Anonym sa...

En får trösta sig med att dom dör förr eller senare "on the job" och förhoppningsvis utan att ta nån annan med sig i fallet/is-vattnet/ björnkäften, u-name it!. PS. är linné-bombaren från majorna?/Mvh/Exilväschötten

Anonym sa...

Givetvis hade jobbet hyrt (för säkerligen halva årsbudgeten) Michael Reuterswärd till en Kick off, efter allt dravell skulle alla gå på glödande kol ca 5 meter. med hänvisningenatt vi inte trodde att vi skulle klara det och njutningen när vi gjort det, bla bla. OK tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen, jag ställde mig först i kön och gick, det gick bra. Kan dock inte säga att det hjälpt mig mycket i mitt fortsatta liv, det värsta var för dom som gick sist, detta var utomhus och det började blåsa ordentligt och glöden blev helt rödglödgad, 10 st kunde knappt gå på 2 dagar p g a brännsåren under fötterna.
Dom kände sig säkert jävligt nöjda med Reuterswärds lilla "bryta barriärer" tal.

Johan I Mjorna

Cissi H sa...

Tack, tack, tack! Du satte ord på en känsla jag haft länge men inte egentligen ägnat någon energi åt. Muppen i sommarprogrammet var mer provecerande än vanligt. Fy faan, jävla självupptagna egoister är vad de är!

mikebike sa...

Madde: Haha dubbeltack till dig madde!

Fisken: ja men hur länge orkar man det?

anonym: haha ja suydamerikavänner kan vara jobbiga. Just det du säger att de tar med sig upplevelen hem och plötsligt är de en högre livsform med all insikt.

ivana: som jag sa, vem blir inte uttråkad. men man måste ju inte bli hyper bara för det.

johnny: ahh man tackar. inte illa alls. Ha't fint sålänge.

Anonym: njae, det tycker jag inte... men stort tack ändå :)

Anna-maria: nä fan du är verkligen inte ensam. jag gråter inte när äventyrare dör. det är såklart trist för deras familjer och jag kan känna med dem. Om jag slipper se dem på tv. Tack tack. hoppas du fortsätter att läsa.

30+: tack. nä det var skönt att få lite tyngd från bröstet.

jo tjena: haha ja jag antar att det ligger nåt i det. jag har ju inga äventyrare omkring mig. Jag var dock en festivalvecka med en extremsportare en gång. Fy fan vad jag var trött på hans stories hyperintensitet efter EN dag.

exilväschötten: njae jag hörde att han kommer från långedrag :)

mikebike sa...

johan i majorna: hahaha fan så du har TVINGATS att spendera tid med reuterswärd? mavvafacka alltså. åhhh vad jag hade sjukskrivit mig den dagen.

Cissi: nä jag har inte heller ägnat mycket energi åt det men et väktes liksom till liv när jag såg jarle hos skavlan.

Anonym sa...

Fattar precis vad du menar! Lyckades hamna bredvid en äventyrar-wannabe på ett bröllop. Fick uthärda historier om våghalsiga fallskärmshopp tills jag kom på mej själv med att le när jag föreställde mej hur han skulle se ut i platt tillstånd om skärmen inte löste ut! Han tycktes tro att alla var djupt imponerade/intresserade av hans "fantastiskt spännande liv". Han hade liiiite fel... /Petra

Anne sa...

Håller med. Mitt värsta scenario är när äventyrare gästar Malous Efter tio.
Där sitter Sveriges sämsta programledare som inte kan ställa en enda kritisk fråga utan bara ska vara så jävla mysig och hela intervjun består av skrävlande äventyrare och en Malou som med jämna mellanrum häver ur sig ett "men jag förstår ju att det här är oerhööört utvecklande för sjääälen" och "du är en sån fantastisk inspiration för andra".
Då vill jag bara kräkas. Men det kan jag inte för 100% av gångerna jag ser Efter tio sitter jag på jobbet och får inte byta kanal. DET är helvetet.

mrarboc sa...

Anne: Så du TVINGAS alltså se på värdelös förmiddags-TV på arbetstid? Vad säger facket? Har du risktillägg?

Daniel sa...

Håller med.

Bättre man hava i hemmets lugna vrå i tv-soffan.

Och skippar tabasko och håller sig till trygga, hemtrevligt hushållspapper.

Anne sa...

Mrarboc: Ja, visst är det för jävligt!
Kanske skulle ringa ombudet på Kommunal och höra om jag kan få det klassat som arbetsskada om jag en dag börjar gilla Days of our lives eller Hem till gården. Jag kan se rubriken framför mig: "Hennes hjärna förstördes av jobbet".

adde sa...

Du skriver så bra!

Själv tvingades jag genomlida ett sånt där pass med han brandmannen som överlevde gasolyckan. OK, tuff shit, men man blir inte per automatik intressant att lyssna på för att man varit med om någonting spektakulärt.
Och i deras självpåtagna roll som föreläsare fullkomligt bajsar dom på alla med pedagogisk utbildning, totalt utan självkritik.

Spader Ess sa...

jag förstår äventyret i att klättra upp för mount Everest första gången, men det har gått lite inflation i ordet äventyr, när man börjar göra varianter på det som redan gjorts.

Typ cykla baklänges på enhjuling till Mount Everest och bestiga medels hoppstylta.

Sedan retar det mig enormt när samhället måste skjuta till resurser för att rädda flepponen när allt skitit sig.

Kan inte på något sätt säga att jag saknar herr Kropp.

Undrar dessutom vad det är hos företag som får dom att om och om igen sponsra skiten????

Mr Elway sa...

Där satt den Mike. Precis vad jag kände när jag hörde snubben i somras och precis vad jag känner för "äventyrare" överlag.

Anonym sa...

Mike.

Det jävligaste var ju att han var "Hemlig gäst" så det gick inte ens att förutse att fleppot skulle utsätta oss för Örontortyr och Fysisk smärta.

Johan I Majorna

Wagner sa...

"Fick uthärda historier om våghalsiga fallskärmshopp tills jag kom på mej själv med att le när jag föreställde mej hur han skulle se ut i platt tillstånd om skärmen inte löste ut!"

Bloggfrossa-klass =)

Batus sa...

Du kom ju ut med att du var ett troll för några månader sen eller något, tänkte då att detta kanske intresserar dig.

http://copyriot.se/2009/10/30/trolltyg-del-4-wikipedia-och-trollets-produktivitet/

Anonym sa...

Undrar om inte det numera avsomnade radioprogrammet "Rally" gjorde en sång om Göran Kropp (innan han gick bort) som ganska väl sammanfattade hela grejen med äventyrare.

C.von

Charly sa...

Alltså, en kall öl, chips o dipps framför en bra film, är inte helt fel. Eller att hänga i baren och babbla musik med polarna..Håller med dig:dessa jävla äventyrare kan brinna!

den där Andreas sa...

Har du sett att någon har försökt sig på att göra film av Paulo Coelho? Att recensionen av den visar att filmen är ett bottennapp är ju föga förvånande. Den kan du läsa här.

Som den självspäkare du är misstänker jag att du kommer att se filmen även om du redan nu hatar den.

Anna-Maria sa...

Anonym (Sista): JO... Dags att sätta stopp för Göran Kropp (Nu har nån satt stopp för Göran Kropp)....

egarcia sa...

berserk II?? haha, vilken tönt!!

Anonym sa...

Du skriver fortfarande den roligaste bloggen! Ingen annan blogg får mig att skratta högt som du! Keep it coming...

SB

kryddan sa...

Jag vet inte jag, kan inte bli så himla till mig i trasorna. Jo visst, när det krävs dyra utryckningar för att rädda snedseglade äventyrare.

Men annars verkar det väl vara ett rätt ok sätt att få utlopp för överskottsadrenalin. En del är ju födda på det viset. Bättre att ge sig ut på långsegling än att mucka gräl.

Själv är jag soffpotatis och fullt nöjd med att veta exakt vad som ska hända närmsta veckan, men har vänner som är lite åt äventyrarhållet. De mår helt klart bäst när de får hålla på med sina våghalsigheter.

Anonym sa...

Du skriver alltid mitt i prick. Det är som om du läser ens egna tankar om precis allting. Tack!

Anonym sa...

Mike, äntligen satte du den rostiga kniven i dom erbarmeliga kadavren som titulerar sig äventyrare - som lax på löken så vrider du om ordentligt och grundligt.
Finns inte nog förakt för dom pellejönsarna som korsar atlanten i en bananlåda medels plastkaffesked som åror, dom jävlarna har även en direkt pipeline till tv4 - så fort knubbsälen med polkapagen (ola skinnarmo) får en idé att slicka grönlands sista glaciär torr är TV4 där med ett filmteam.

Nä fy fan - det är äventyr nog att stå ut nykter i sverige under höst, vintern.

/Wolfram O´boy

Albin sa...

Så finurligt ^^ Även jag har haft detta hat uppdämt inom mig!!