fredag, juni 05, 2009

A fallen hero - David Carradine – R.I.P.



Jag blev väldigt sorgsen när jag möttes av nyheten att David Carradine hade valt att stämpla ut för gott. Han var en underdog, en av de hårda, en slitvarg som fick alldeles för lite uppskattning. Carradine var en s.k. late bloomer i dess rätta bemärkelse. Jag vill passa på att hedra honom med en text jag skrev i ett helt annat syfte för ett antal år sedan. Läs den. Det är han värd. R.I.P.

David Carradine (1936-2009)

Det sägs att man kan se i en mans ögon om han levt ett hårt liv. Att tiden sätter sina spår och att själen speglas genom ens blick. Isåfall räcker det att kolla på David Carradine i en sekund för att genast förstå innebörden av det talesättet. Vart framtiden än leder den gamle slitvargen från nu så har han nog med smärta och lidande i bagen för att i evigheten klassas som en i skaran av de få men utvalda. En av de hårdaste män som levat.

Ett annat talesätt är att äpplet inte faller långt ifrån trädet och i David Carradines fall känns det nästan löjligt nära sanningen. När skådespelaren och spriträven John Carradine var trettio spetsade han läsken och nio månader senare, den 8 december 1936, föddes lille David rätt in i Hollywood sköte. Pappa John hade gjort en lyckad roll i "Vredens druvor (1940)" innan han blev kungen av skit och b-film. Så junior hade att brås på milt sagt.

Barndomen kantades tidigt av föräldrarnas skilsmässa och trassel i skolan med en handfull relegeringar som följd. Enligt honom själv var det aldrig frågan om damp utan tristessen till följd av sin otroliga intelligens som gjorde honom oregerlig. Härlig och distanslös självbild. Han fick ofta och mycket pisk av sina skolkamrater eftersom hans far var en sådan otygsmakare på film. I den åldern är det liksom creddigare med en farsa som spelar Batman. David Carradine ville alltid gå sin egen väg och revolterade tidigt, som det heter i hollywoodfamiljer, när man försörjer sig själv på skitjobb under studietiden. Bland annat arbetade han toknatt med att tvätta öltankar på ett lokalt bryggeri för att finansiera sitt spartanska leverne under tiden på San Fransisco State University. Sweet! Fram till denna tidpunkt hade han väl inte upplevt hårdare stunder än andra barn från söndertrasade kärnfamiljer. Men det var också här han började leva ut myten.

Han påbörjade en driftertillvaro i beatnik- och hippieflummarnas praktfulla namn. Han festade på en diet av kvinnor, söp och pundade. Han experimenterade med droger i alla former men mest de moderna och psykedeliska prylarna. Fler än hundra direkt-till-video filmer senare kommenterade han sin extravaganta livsstil med: "I'm not regretful about dropping acid, but I could have stopped it a little sooner - before I did a thousand hits of it."

På Broadway fick han en chans och vad gjorde han om inte succé. Ända till han råkade berätta för en producent att han allt var lite sugen på att åka till Europa och jobba med en snubbe som hette Ingmar Bergman. "Dra åt helvete", blev responsen och lika snabbt tog drömmen om Broadwaykarriär slut.

I desperat jakt efter ett erkännande och en andra chans tog David Carradine allt han blev erbjuden. Han levde hårt, som en filmvärldens bad boy, och jobbade hårdare ändå. Ett drygt decennium gick åt till att konstant spela badasskaraktärer. 1972 skulle bli hans bästa år och det började med en roll i Martin Scorseses debutfilm "Boxcar Bertha". Senare samma år kom så äntligen genombrottet och hans kanske mest kända roll hittills, som Kwai Chang Cain i tv-serien "Kung Fu". Egentligen var Bruce Lee satt på rollen som Cain men hans engelska var så risig att David Carradine lätt manövrerade ut honom genom sitt sweettalk. I tre år sprang han sedan runt i sena 1800-talets vilda västern som halvkines och predikade röven av diverse ligister med sin lågmälda non-violence filosofi. Sina sjukt avancerade kunskaper i Kung-Fu använde han givetvis bara i nödfall och fan vad ofta det visade sig vara nödfall.

När serien nått klimax hoppade David Carradine av tåget. Han var redo för de stora filmrollerna tyckte han. Men de kom inte. I ren panikångest inledde han ett samarbete med alla tiders största lågbudgetkung, producenten Roger Corman, djävulen. Alltför många skådespelare har valt att sälja sin bak till honom i hopp om framgång. Fåtalet har faktiskt vunnit stjärnstatus, men de allra flesta har malts ner i b-filmernas köttkvarn, ätits upp, spottats ut, glömts bort och försvunnit.

Bortsett från guldkorn som "Bound of Glory" (1976) där han porträtterar folksångaren Woody Guthrie, Ingmar Bergmans "Serpent's Egg" (1977) och Westernrullen "The Long Riders" (1980) där han och hans två yngre bröder bjuder på storslagen pangpang, har kvalité knappast kännetecknat David Carradines skådespelarkarriär.

Få andra skådespelare skulle väl rakryggat orka stå upp efter så många kackiga filmroller. Recensenterna fistade honom gång på gång men hårdare än hårdrock kom David Carradine tillbaks och bad om backning. Han visade inga känslor utåt men inom honom värkte drömmen om att lyckas. Han hade ju varit så förbannat nära med "Kung Fu".

Han tog sin tillflykt till de tunga spritfyllornas förlovade land. Knarkade och knullade som en rockstjärna och fick snabbt ett charmigt rykte som djuriskt rå och våldsam. En man av vrede och mystisk dekadens. Samtidigt fortsatte han att arbeta i ett rasande tempo. Ett tag gjorde han en film i månaden, ibland fler ändå. Han fick en utmärkelse som hårdast arbetande skådis i Hollywood, en finare omskrivning för non-stop producerande freak. Men det fanns ingen nerv bakom det tunga slitet. Ingen glöd. David Carradine var vita dukens fimp. Anledningen var att han brände alla sina tillgångar på det privata filmprojektet och regidebuten "Americana". Det tog hela åtta osannolika år innan den blev klar och all cash som inte gick till hans omåttliga missbrukskonto gick till filmen.

I början av 90-talet började det hårda livet ta ut sin rätt. Spritandet och drogandet hade drivit djupa fåror i hans kropp och David Carradine bar nu skepnaden av en tärd man. Med all rätt, han var ju huggen ur sten. Mycket hade gått åt helvete men han hade fortfarande sin mäktigt hesa och släpiga röst. Sinnet för storytelling hade dessutom inte tagit stryk utan snarare förbättrats. Som en långlagrad whiskey ungefär. Han genomgick en reinkarnation som Cain, fast nu två generationer senare. Nu hette serien "Kung-Fu: Legenden" och utspelade sig i urban nutidsmiljö. David Carradine spelade sonson och namne till originalet. Återigen gick han runt och spred sitt råsofta ickevålds-, ärlighets- och moraljidder. Häftigt koncept, att vara en fredfull shaolinpräst och livsfarlig mördarmaskin i ett. Att kunna döda med bara ett finger om lusten faller på. Nu hade han dessutom en oborstad snutson att tampas med och försöka övertyga om att våld inte är läckert alls.

David Carradine hade alltid flörtat med zenbuddism och taoistisk mysticism och var trött på allt våld och vansinne, i synnerhet sitt rykte som enkelspårig rambler. Han såg "Kung-Fu: Legenden" som en chans och en möjlighet att ändra på sig. Han skrev en bok - "Endless Highway" - där han "talade ut" (en trend som många kommit att följa) om sin kamp för att behålla en plats i näringskedjan och signade till och med upp sig på torken. Sedan 1996 har han hållit sig rätt clean och konsumerar numera bara starkt kaffe och cigg, om än i vulgära mängder.

Tålmodigt har David Carradine alltid slitit på för ett uppsving. Killen hann ju leva nästan sextiosju sura år i uppförsbacke med rullgrus, innan filmvärlden äntligen fick se vart skåpet skall stå. Quentin Tarantino dök upp som Jesus frälsaren och välsignade allt slit med en roll i "Kill Bill". Äntligen fick David Carradine (eller "legenden" som han på senare tid helst vill bli kallad) sitt efterlängtade break.

Lika beundransvärt som tragiskt är det att sitta på en sådan osedd talang och bara köra på. Oavsett vad som händer framöver och även ifall David Carradine avslutar sin karriär med att göra hundra tv-filmer till, så har han en gång för alla visat vad han faktiskt går för. Att han är redo att ta över. Han är den där hårdingen som får Dirty Harry att göra i byxan som en fnissmödis. Hollywoods alldeles egen och allra mesta grovarbetare. En tvättäkta underdog. Långt om länge har han hittat hem och som han själv säger: "…and if the time is now, the time is now".

Yrkesmannen och hårdingen David Carradine:


Kung Fu (1972-1975) & Kung Fu: Legenden (1993-1997)

I första omgången möter vi David Carradine i rollen som den lågmälda Kwai Chang Cain. En shaolinpräst på flykt i den amerikanska västern, undan dödlig vedergällning, för mordet på den kinesiska kejsarens brorson (ett mord han självklart var absolut tvungen att utföra). Integrationen i det nya hemlandet visar sig svårare än han kunnat ana. En shaolinpräst är ett något för exotiskt inslag för att passera obemärkt i det sena 1800-talets USA. Lantisarna blir fullkomligt tokiga i att mucka gräl med den fredlige Cain. De luras av hans mjuka attityd och blir skitförvånade när de får smaka på den mesige munkens skoningslösa våld. Cains mest spektakulära karaktärsdrag var hans närapå efterblivna ärlighet. Det känns liksom inte smart alls att vara på flykt för statsmord men av ren princip vägra ljuga om sin identitet. På sin ändlösa vandring söker han efter sin försvunne storebror men stannar naturligtvis på vägen och hjälper människor i nödläge röd.

Hundra år senare är Cain tillbaka fast i nutida storstadsmiljö. Samma tillbakalutade attityd, åsikter och namn är han nu barnbarn till originalet. Serien inleds med att han av ren slump återförenas med sin son som försvann femton år tidigare i samband med en attack mot deras tempel. Sonen har gått och blivit snut och är därför våldsbenägen och lite mer "hands on" än sin far. Cain försöker koola ner sin buffliga son och de båda försöker passa in i varandras liv. De utvecklas till ett omaka tagteam i en serie med det klassiska "good cop- bad copupplägget".

Deathrace 2000 (1975)
Roger Corman anlitade tveklöst rätt man (David Carradine) för rollen som "Frankenstein", en råbarkad cyborg som är övermäktig på att köra bil och meja ner fotgängare. Filmen utspelar sig i en "inte allt för avlägsen framtid" där nationalsporten är ett dödsrace där man samlar poäng genom roadkills. Perfekt blandning av humor, sex och grovt trafikvåld. Delikat!

Lone Wolf McQuade (1983)
Texas Rangern Lone Wolf McQuade (Chuck Norris) är som en apa på ryggen på den hänsynslösa vapenhandlaren Rawley Wilkes (David Carradine). Wilkes svarar med att fula. Han kidnappar McQuades partner, dotter och slutligen hund och skeppar dem till Mexico. McQuade samlar ihop ett litet posse och snart luktar det uppgörelse lång väg. Hela upplösningen andas storvulen 80-talsaction oen utdragna eldstriden är en komplett orgie av fler sorters vapen än fantasin räcker till. Inte helt oväntat drabbas de av ammotorsk och handgemäng man mot man måste avgöra ödet. I den bästa av världar hade David Carradine satt ett snabbt pannskott på den där rödhåriga skäggapan, men aldrig får man vara glad.

Nord och Syd I & II (1985-1986)
Hårdare har nog ingen varit än David Carradine i rollen som Justin LaMotte. Ingen hade heller gjort det bättre. LaMotte är ett hårdnackat saddosvin av grövsta kaliber som tvångsgifter sig med foxen Madelaine (Lesley-Anne Down) för att systematiskt spöa skiten ur henne och alla andra som kommer i hans väg. Ondskan och psykterrorn pulserade verkligen genom tv-rutan och djävulen själv skulle nog ha blivit lite bajsnödig ifall mister LaMotte kom för att checka in. Storslaget och minnesvärt.

21 kommentarer:

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Ja jävlar.
Där slog du min bloggpost med hästlängder!

Min var mkt kortare. Och handlade mest om rep. Och sånt.

Killkram,

Klaus

Jag, Mamman sa...

Oj. Mannen skulle ha fått en varm klump i bröstet av att läsa dina hyllningsord omgärdade av respekt och ödmjukhet. Väl valt språkbruk som alltid, och det mest seriösa jag läst här inne.
Du är ju annars för mig det jag anar att Svampbob Fyrkant är för barnen...
Tack och ha en väldigt bra dag =)

adde sa...

Imorgon är det Sveriges nationaldag och allmän flaggdag.

Men idag går flaggan bara halvvägs upp.

mikebike sa...

klaus: hej på dig:) ja detta var en lång text. men det är han värd. ska läsa din pronto. ha't.

Jag Mamman: haha att bli jämförd med svampbob... ehh... jag vet inte om det är bra eller dåligt :) jag tippar på att det är bra. svampbob är ju en skön snubbe. jävligt tajt med fyrkantiga brallor också.

adde: japp halv stång idag, så även imorgon.

Jag, Mamman sa...

Du har helt rätt Mikebike: Svampbob verkar också han vara en snäll och bra kille, alltid lika hysteriskt rolig med sin självklara, ärliga och enkla vardagshumor, och sin aldrig sinande ambition att fega ur - och kanske ibland med aningen för trånga fyrkantsbyxor för sitt eget bästa... =)

Jag, Mamman sa...

...inte fega ur ska det såklart stå...

Stefan sa...

Respekt till David!

Jag vet att han sitter och ler åt denna grymma hyllingstext. Briljant!

hatten av/S

mikebike sa...

jag mamman: haha. fan. jag tykcte det lät kul att hans ambition vara att alltid fega ur:)

mikebike sa...

stefan: hehe tack!

Anonym sa...

What a way to go.........

Hängande i en garderob???? Strypsex.

Grym hyllningstext Mike.

ha en skön helg.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article5312200.ab

Johan I Majorna

Kimmi sa...

Fantastisk text Mike - som vanligt - men detta var något alldeles speciellt att läsa.

Är övertygad om att David Carradine tittar på dig i detta nu, tar en gök, bolmar på en cigg och blinkar slugt åt dig. :-)

Thomas sa...

Vilken hyllning!

Tror att DC, efter lite översättningshjälp, ler, där han nu befinner sig.

Anonym sa...

Nån som är sugen på en David Carradine tröja? http://www.beastwear.se/David_Carradine.391

Robbelibobban sa...

Westernfilmen The long riders eller de laglösa som den svenska titeln lyder, är en av mina favoritfilmer for ever, regi av Walter Hill, som sällan sparar på blodpåsarna. Det är alltid tråkigt när någon skön filmsnubbe viker hädan, oavsett orsak.

R.I.P David

Anonym sa...

orka..

Gunilla sa...

Tummen upp för din text!

Nina [ljuvligt] sa...

Mycket välskrivet. Carradine var sannerligen en utvald och såväl Kung Fu: Legenden som Kill Bill tillhör mina personliga favoriter.

Anonym sa...

Du har väl inte missat mästerverket The Mad Bunch, som spelade in i Sverige.
"They took a mission, that the CIA wouldn't touch" visar ju vilket ypperlig film vi pratar om.

http://www.imdb.com/title/tt0097801/

Sara sa...

Åå, supernostalgiskt med Deathrace 2000! Om den var bra eller ej låter jag vara osagt ;)

MAJ sa...

wow
som i wa-ow

siamnilsson sa...

Kanonbra skrivet - en fantastisk "dödsruna" och ett hyllningstal till en tillika fantastisk "hero" på filmduken.

MVG till skribenten!