söndag, mars 15, 2009

Död

Jag fick frågan om jag har sett en död människa någon gång. Det har jag. Förutom alla levande döda som jag har sett de få gånger jag befunnit mig på Backaplan (Hisingen) har jag sett två döingar.

Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.

Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.

En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Hej :)
Vill du ha fler besökare till din blogg?

Använd denna länk och följ beskrivningen:
http://www.viraltrafik.se/?TeaterPåHjul

Anonym sa...

varför får man frågan om hur många döingar man sett? finns det någon sorts tuffhetsskala där?

Anonym sa...

Att se döingar är väl inte konstigt. Allt beror väl på vilken relation man gör sig till de. Som att hoppas bungy-jump eller vad som är mycket laddat i början och sedan klingar stressen av...

Man föds, lever och dör, vissa återupplivas och lever igen och dör igen...

Intressant egentligen...

E det tufft eller ännu värre mesigt att ha sett döingar eller att låta bli...

Döing, kan bara uttalas av någon utan relation till den döde...

Ett sådant ämne. Vilka känslor...

Donny H sa...

optikerdotter: hur skulle den skalan se ut?

mikebike sa...

Teater på hjul: jag vet inte vad det är för typ av besökare man får då. det är roligare med besökare som läser bloggen för att de gillar den än för att de blir påtvingad den. hoppass ni fortsätter läsa.

optikerdotter: Nej ingen tuffhetsskala. Jag vet inte varför ämnet kom upp. vi pratade och så kom ämnet dör upp och någon frågade om jag sett någon död människa någon gång. inte konstigare än så.

joacim: hmmm det är väl inte så konstigt att död är ett laddat ämne. det är ju trots allt en ganska bytelsefull del för livet. jag fattar inte hur tuffhet kom in i bilden överhuvudtaget. konstigt att en text helt utan undermeningar kan missstolkas så.

Anonym sa...

ojojoj. var inte alls meningen att starta någon bisarr mättävling eller hinta om eventuella och underliga tolkningar. och jag ser nu att den förra kommentaren skulle kunna tolkas som en arg (eller bara allmänt märklig) sådan och det var ju inte alls min mening, det var bara intressant att veta hur ämnet kom upp och hur det uppfattades. vi pratar ändå ganska lite om död, men ändå borde det ju vara en ganska naturlig del av livet.

den där historien som din svärmor var med om måste ha varit hemsk för henne, men (och jag må konstig) återberättad såhär blir den samtidigt lite sådär chockskrattsframkallande. antagligen för att utgången var helt totalt oväntad. och det var väl där tuffhetsfrågan kom in (och ja, det var ett dumt ordval)

mikebike sa...

optikerdotter: haha ja fy fan. hon åt ju inte mos på över tio år. fatta det. inget mos på tio år. fan vad deppigt.;)

Anonym sa...

Korv(gubbe) med mos? Jag hade nog inte heller ätit mos efter det. MEN... den stora frågan är ju faktiskt:

Vad fick henne att äta mos igen efter 10 år?

mikebike sa...

lindalein: jag ska fråga. återkommer med uppdatering.

Anonym sa...

Vad hände egentligen på den där gatuinvigningen?

Anonym sa...

Jag har en ännu värre historia om döden. En man ligger med sin flickvän. Båda är aningens bakom flötet. Hon får ett epileptiskt anfall och dör under akten. Han berättar det för alla som vill höra.

Anonym sa...

Hm... Det var hemskt det som hände din svärmor. Tycker faktiskt synd om henne.

Cornelia sa...

Okej, då antar jag att min självupplevda historia om när jag svimmade i en findus fiskgratäng framstår som ganska banal...

Anonym sa...

Att se döda människor i sitt arbete, inte dagligen, men väldigt ofta är fan inte så odramatiskt som man skulle kunna tro. Jag vänjer mig aldrig, och blir lika jobbigt berörd varenda gång.Kanske är jag konstig.
Fan. Jag borde förfan byta jobb.

Gillar din blogg förresten, har läst den sen fan gick i kortbrallor.
Keep it up!

/Hellfire