torsdag, oktober 02, 2008

Extra extra

Ikväll är det filmtajm. För helvete, missa inte Death Wish som sänds i SVT2 kl 22.30 ikväll. Det är Charles Bronsons flaggskeppsroll som skådespelare och en av filmhistoriens mest kända, fantastiska och viktiga hämndfilmer. Jag råder alla som inte sett den att boka in det basta. Och alla ni som har sett den – se den igen.

Nedan följer en liten recap av Bronsons oklanderliga karriär som hämnare:

Charles Bronson som Paul Kersey i Death Wish 1-5 (1974, 1982, 1985, 1987 och 1994).
Detta är Bronsons kanske mest kända och kontroversiella roll. Han spelar en fridfull arkitekt och familjefar som en dag kommer hem och hittar sin fru sadistiskt mördad och sin unga dotter brutalt gruppvåldtagen av galna busar och narkomaner. Polisen är ingen vidare hjälp och här ändras också hans liberala värderingar och människosyn. Han beslutar sig för att på egen hand utkräva, gissa vad. Just precis, blodshämnd, och påbörjar projekt vigilante för att rensa upp i stan. Han gäckar polisen och blir dessutom hjälteförklarad av NY:s invånare, som i tidsenlig sanning börjat tappa tron på USA:s rättssamhälle. Klassiskt och trovärdigt, så till den milda grad att han fick göra samma roll igen, igen, igen och återigen. Och varför inte, ingen gör det ju bättre än han.

I de kommande filmerna i Death Wish-serien flyttar Bronsons rollfigur runt, från kust till kust som värsta nomaden, för att få en "clean start" så att säga. Men våldet förföljer honom som hundbajs under skosulan och efter allt han får utstå förstår man lätt hans hårdnackade attityd och bitterhet mot samhällets avskum. Hans familj ödeläggs till följd av groteskt övervåld i form av hot, mord och/eller våldtäkter, inte en utan hela fyra gånger (man börjar nästan ana ett mönster). I tredje delen är det hans vän som blir offer för stadens råskinn och här kulminerar våldet i en fyrtio minuter lång slutstrid som inkluderar kulsprutemassakrar, molotovcocktails och explosioner i kärnvapenklass. Han går sida vid sida med polischefen och blåser hål stora som bowlingklot i sina offer med sin handkanon till pistol. Ingen film kommer i närheten av den storslagna bodycount som Death Wish 3 har.

9 kommentarer:

Jesper sa...

Oh, det var ta mig fasen en matig beskrivning av Death Wish-filmerna. Plöjde igenom alla fem i somras och fasen, man ville göra en spontan high-five i slutet av trean.

High-five till dig Mike, high-five!

Anonym sa...

Haha Bra beskrivning!

Jag har en vän som är bestämd fan av alla Deathwish, vilket i sig är jävligt underligt eftersom han annars mest gillar smala tjeckiska svartvita filmer. Man kan gnälla på alla filmer som finns utan att han bryr sig, men nåde om man säger nåt illa om Deathwishserien. Det roligaste är att han tar filmerna så seriöst också, minns nån gång så skulle vi se del två eller vilken det var och jag missade första tre minuterna då pausade han och hade en 15 min genomgång om Bronsons situation och han kunde inte understryka nog så hårt att det ALLTID var så att Bronson bara ville bort från allt våld men hade sån jäkla osis att det alltid hittade honom, lite som du beskrev som hundbajs.

Aja, nu missade jag ju denna, får tanka den så småningom.

Miss Muffin sa...

Ja! Verkligen! En riktig kulturgärning! Mord, våldtäkt, hämnd.... så fyndigt... så subversivt. Paul Kersey. En riktig tönt.

adde sa...

Ja, jag tänkte just att du skulle sitta som klistrad. Kanske ändå inte helt överraskande fick jag huvudvärk som en direkt följd av den tidstypiska musiken och de anskrämliga tapeterna.

mikebike sa...

Jesper: high mavvafacking five!!

anonym: din vän har helt rätt.

Miss muffin: Bah... Paul K är mäktig.

Adde: hehe faktum är att jag gick ut och drack en massa öl istället men jag har den såklart på dvd.

Anonym sa...

En favorit, glömmer aldrig första gången jag såg den, jag var väl 12 eller kanske 13 år. Hade hyrt den och första Indiana Jones och såg dem med FÖRÄLDRARNA!

Den var för sin tid oerhört brutal, kanske lite för brutal för undertecknad.

Har sedan dess sett om den ett par gånger och den är fortfarande fantastisk i sin genre. Dock har nivån på filmbovar höjts lite sedan dess, Jeff Goldblum med posse hade jag spöat på egen hand med vänsternäven IT-konsult som jag är. Men i övrigt en av den store Charles Bronsons höjdpunkter.

//Jonas

Anonym sa...

Appropå Jonas päron kom jag att tänka på när morsans jobbarkompis lånat ut The Predator till mig när jag var 12-13 bast. Jag var hemma och var sjuk och på morsans lediga dag satt vi tillsammans och såg när Arnold knivade upp busar till höger och vänster och när Rovdjuret självt flådde folk levande. Morsan var i allvarlig chock minns jag, hin surrar fortfarande om "den där filmen" som var så rå.

Jag minns också att jag tyckte rullen var grymt ball fast det tordes jag inte säga.

mikebike sa...

jonas och anonym: haha ja och jag minns när jag gick i mellanstadiet och fick låna fredagen den 13:e del 3 och 4. Oklippta (som var en jävligt viktig detalj på den tiden). Mormor satt med och virkade... shit hon var så jävla chockad efteråt)

Ozjeppe sa...

Jo, den här första D.W är fortfarande riktigt bra då den har grov-snygg visuell stil och framför allt en originell grundidé i reflektionen över
vigilantefenomenet.

Men 2:an upprepar denna hämndformel och slaskar bara på som en illa skriven serietidning, utan finess och fick mig att vända hela serien ryggen för gott. Kersey håller EN rulle, inte mer.

Men glöm inte Bronson i 12 fördömda män- där har vi en nostalgirulle som håller!