tisdag, maj 27, 2008

Tågterror av bibliska mått

Igår på x2000 påväg hem till Göteborg fick vi det sämsta tänkbara sällskapet i samma vagn. En mamma och hennes son som var ett riktigt vidrigt litet monster.

Det är lätt att säga att barn är barn och att barn inte är onda. Men då har man fan inte upplevt tågterror signerat tåg 443 den 26/5 2008. Här snackar vi om en unge som genererar en bild av Damien i Omen som drömsonen personifierad. Mamman i fråga måste ha missat alla samhällslektioner och inte förstått det där med socialt uppförande. Hade hon bara en gång försökt förklara för den lille att så här kan man inte hålla på. Kanske tagit upp honom och gått till bistrovagnen eller sprida ut helvetet över hela tåget istället för att bara lugnt sitta kvar och låta honom äga världen. Då hade det gått att ta. Då hade en känsla av medlidande uppstått och det hade gått att härda ut utan att dö en stor bit för varje minut. Men den här morsan var en lustig maskin må jag säga.

Ungjäveln var kanske tre år och förde all kommunikation genom högpitchade skrikläten och han sprang fram och tillbaka som att någon pressat upp en tub senap i röven på honom. Han skrek sig igenom alla känslolägen. Så fort han inte fick full uppmärksamhet var det som att det gick 220 volt genom kroppen på honom. Han blev en tokig liten illbatting. Istället för att se det minsta gullig ut i sin vedervärdiga ishockeyfrisyr och bermudashorts, såg han ut som en miniversion av en österrikisk sexturist. Och det hjälpte mig föga att hitta några förlåtande drag.

Där satt jag med ett inre dilemma. Jag kände att jag verkligen, verkligen hatade ett barn. Egentligen var det ju hans mamma som borde få klä skott för hela skiten men när man gråtfärdig av trötthet utsatts för skriktortyr under ett par duktigt sega eftermiddagstimmar är det lätt hänt att ens rationella tankar sätts ur spel tillfälligt.

Efter gårdagens tågresa tycker jag nästan att en avslappningsskiva med 80 minuter ihärdig ljudupptagning av en tandläkarborr är en alldeles utmärkt produkt att investera mina livs besparingar i.

Istället för att säga till den lille bastarden att nu får det fan räcka, så eldade morsjäveln på som att det var en självklarhet att varenda människa på jorden bara toknjuter av att få sina trumhinnor perforerade av illvrål. Plötsligt kom kvittot på att jag inte var ensam. Min projektledare och produktionsledare höll på att sprängas av irritation de med. Det var skönt att höra och det hade faktiskt en något lugnande effekt. Jag var så nära att säga något men var rädd att jag, om mamman hade börjat käfta, skulle bli pinsamt otrevlig. Det har hänt vid ett par tillfällen och då förlorar jag direkt rätten att envägshata och känner mig istället bara kass – om jag har otur.

När vi precis hade passerat Skövde hände något som fick, mig att fundera på om det faktiskt var verklighet vi upplevde eller bara en jävligt störd dröm. Jag blev snabbt varse att det var det förstnämnda. Plötsligt hördes ett tvåtonigt, svinirriterande läte. Mycket högre än allt annat. Mamman tyckte tydligen att det var dags att ta sadismen till en helt ny nivå. Jag hängde mig ut i gången och såg hur hennes avkomma stod i mittgången och tutade järnet i ett rejält Hohner-munspel, som om det vore enda sättet för honom att syresätta sitt blod. Ja det är helt sant. Nej jag skarvar inte. Jag vet att det andas när grisar flyger men icke.

Smärtsamma stön hördes från lite överallt i vagnen. Jag tror, nej jag VET att ALLA hatade den lilla vidriga familjen just då. Hade någon (vem som helst) fått för sig att greppa tag i morsan och slänga henne ut genom rutan, av tåget, i farten, just då. Ja då är jag ganska övertygad om att det hade varit helt omöjligt att få loss ett vittnesmål till mammans fördel. Man har liksom förverkat all sin rätt att vistas bland andra männioskor om man ger sin son ett munspel att leka med när man reser kollektivt.

När jag steg ut på perrongen släppte det. En känsla rusade genom min kropp i idiothastighet. Det var gudomligt. Det måste vara så det är att skjuta heroin för första gången. Jag var fri. Jag kände mig så upprymd att jag bara skrattade hysteriskt när AD:n i sällskapet frågade ifall ungen hade varit jobbig. Han hade nämligen själv suttit med öronen fulla av härlig ipodmusik hela vägen och nanat. Då ville jag nästan ge honom en sträng örfil till svar. Fast det var ju bara mitt eget fel och min egen rena idioti som gjorde att jag inte hade orkat rafsa fram ipoden på morgonen. Ett misstag jag inte kommer att göra om så länge jag lever.

När jag hoppat på vagnen hem och hunnit åka en halv hållplats hörde jag plötsligt ett bekant läte. Det var skrämmande likt det oljud som våldtagit mitt hörselcentrum så brutalt de senaste tre och en halv timmarna. Jag vände mig om och vad fick jag se om inte mor och son i all sin prakt. Min smala lycka hade välsignat mig med mina mardrömsmedresenärer hela vägen hem. Ibland är livet bra sött.

Jag tittade så innehållslöst och avmätt jag bara kunde, rakt i ögonen på henne. Våra blickar möttes och jag kände hur mitt minspel signalerade högoktanigt äckel. Men responsen var noll. Det var då jag insåg att det inte hade varit någon som helst idé att få en verbal falling down över henne på tåget.

Skulle jag glömma min ipod någon gång kommer jag hoppa av och ta en taxi oavsett hur långt det är kvar. Sanna mina ord.

lördag, maj 24, 2008

Bloggenkät

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

torsdag, maj 22, 2008

Bra och dåliga luktminnen

Igår köpte jag en kilram som man bygger ihop själv. När jag öppnade förpackningen slungades jag tillbaka minst 17 år i tiden (fy fan vad hemskt det låter). Det luktade träslöjdsal. Fan vad jag gillar den lukten. 

Men den påminner mig även om en av de värsta lukterna. Träslöjdslärare. 

Varför lider alla träslöjdslärare av hygienstörning? 

McDonalds clown är en karriärist

Jag läste i Metro påväg till jobbet att nån snubbe burit in en påse med sprängmedel (typ) på Kärnkraftverket i Oskarshamn. Osoft såklart och genast drar debatten om säkerheten på svenska kärnkraftverk igång. Jag håller med. Det låter obra att anställa sprängkåta isoleringsarbetare.

Jag skulle dock vilja hävda att det är minst lika oroande att McDonalds husclown har lagt sin clownkostym på hyllan och gått och fått sig jobbet som Informationschef på SKI (statens kärnkraftsinspektion).


Kolla själva >>



Ettiketter: , , ,

lördag, maj 17, 2008

Brun början på en lördag

Idag gick vi med ganska raska steg ner till Musikens hus för att inmundiga våran nya favvomacka Baguette med "äggmajja". Stämningen var på topp och vi var ute i ovanligt god tid. Sedan började eländet. När vi var nästan ända framme utbrister J plötsligt: Akta dig, akta Mikael – BAJS!

Vid första ordet började jag vackla till och blöev helt paralyserad trots att jag var mitt i en rörelse, jag försökte akta mig för något men jag visste inte vad förrän sista ordet liksom satte punkt. Precis när mitt hörselcentrum registrerade ordet bajs kände jag det där mjuka och extremt förhatliga halket under sulan. Det var som en när en trummis avslutar ett solo med att puckla på cymbalen med ett stängt rapp. Kadisch!

Min första reaktion var irritation. Men det byttes direkt ut och istället infann sig den där uppgivenheten. Skorna känns förstörda för alltid, man känner sig smutsig över hela kroppen och man man hade lika gärna ha satt handen i brunhögen. Jag kved och försökte utan större framgång skrapa bort det värsta i en grushög och mot några tuvor maskrosor. Frukostsuget hade decimerats något. Jävla skit (bokstavligt talat).

Juniorette tyckte att det bästa var att tala ut om det hela och började ropa till J att jag hade trampat i bajs och konstaterade att det var konstigt gjort. Hon tyckte det var heldumt och undrade varför jag gjorde det. Pappa - varför trampade du i bajset? Jag svarade inte.

När vi kom fram till Cafe Hängmattan kom nästa käftsmäll. Det var Evert Taube-extravaganza. En skylt utanför utlovade "Årets längsta konsert!?"

Alla Evert Taubes sånger på ett bräde
– från Ack, annorlunda var det i Paris till Änglamark.
Förra årets dundersuccé åter på Hängmattan - Lördag 17/5 kl 10-24
Inträde 100 kr (3 timmar) el. 200 kr (hela dagen)

Hur är det möjligt?

För det första. Hur i helvete kommer någon på idén att sätta upp ett program där en massa hjon ska tolka Evert Taube under
fjorton timmar? På ett bräde. Det är ju rent vansinne. Men inte nog med det. En exakt likadan pryl hade gått ner förra året och dessutom funkat till mer än brelåtenhet. Nä mina damer och herrar. Världen är ur fas.

När baguetten med äggmajja gick om intet tappade J också humöret och vi vände om. Juniorette ville såklart veta varför fikat blev inställt och J svarade pedagogiskt att det var för att de spelade en massa skitmusik där inne. Ett par som såg ruggigt Taubesugna ut kom gående och precis när de är i höjd med oss passar Juniorette på att fördjupa sig i ämnet.

VARFÖR SPELAR DOM SKITMUSIK DÄRINNE?

Ja, vad ska man säga... Too much shit will kill you.

Typ.

Halloumi 2.0

Jag älskar halloumi. Mycket. Närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst. Juniorette har till och med gett mig epitetet halloumikille. Det är enligt mig det bästa som Cypern har att komma med. Agia Napa kan fan gå och lägga sig.

Men nu har jag hittat något ännu bättre. Panerad halloumi. Det har öppnat upp för helt nya dimensioner. Alltså, det knullar i munnen när man käkar det till öl. Det är fan BÄST.

fredag, maj 16, 2008

Inte en gång till...

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli våldsamt trött på att höra människor tjata om att Astrid Lindgren borde få Nobelpriset i litteratur postumt. Jag kan riktigt sitta och störa mig på det. Det är fan nästan ett lika svenskt fenomen som att prata väder. Har man inget att säga kan man alltid ta upp att Astrid gjort sig förtjänt av Nobelpriset så är man hemma. Oavsett om hon förtjänar det eller inte är det tjatigt som fan. Och dumt. Det har lett till en lätt avog inställning från min sida till Astrid Lindgren. Den jävla kärringen.

Idag satt två kvinnor i 35-årsåldern framför mig på vagnen hem och pratade högljutt om att det banne mig var på tiden att den där Horras (Horace) skulle fatta att det var dags att ge Astrid priset nästa gång. Kostymt. Herreminje säger jag bara. Det är dumt på många sätt.

Jag fick en stark lust att knacka den av dem som pladdrade mest på axeln och vänligt men diktatorbestämt be dem åka hem till Hisingen igen. Fast det går ju inte. Vi lever ju i ett samhälle. Men jag orkar faktiskt inte höra fler nötter tjata om Nobelpriset till Astrid.

Inte en gång till...

torsdag, maj 15, 2008

Jag är välsignad!

Det berättade en lastbilschaufför för mig imorse.

Jag stod på Mariaplan och väntade på 3:an och kollade tv-programmen i dagens Metro. Plötsligt känner jag en grov Göteborgsstämma smacka till mig i nacken. Så grov att den omöjligt gick att tyda.

När jag vände mig om hoppade jag till. Där i en stor kranlastbil satt en farlig kille. Stygg som fan såg han ut. Armarna var heltäckta från handlederna och upp av flames och annan skit, i starka färger. Han hade Charles-Manson-skägg, dåliga tänder och en galen blick. Jag blev helt paralyserad. Jag trodde han skulle hoppa ut och vrida nacken av mig. Bara sådär.

Han upprepade att jag skulle vara en sjysst pojk och ge honom en tidning eller tre. Och så gestikulerade han "hit med dem bara", med sin vänsternäve. Jag sträckte över min Metro utan att tänka. "Öh... två till", sa han och upprepade sin dominanta armrörelse. Jag lydde blint såklart.

"Tackar så hjärtligt pysen, du är välsignad", sa han.
"Va?"
"Du vet väl att du är välsignad?"
"Ehh ok, tack."
"Gött mos på daj, ha en bra dag"

Så körde han vidare. Kvar stod jag lämnad med en jävligt skum känsla. Den känslan man får när man på mindre än en minut hinner bli bossad, kallad pysen och avslutningsvis välsignad av ett riktigt jävla råskinn till chaffis. Våldtagen är en överdrigt, men det kändes lätt som att han hade varit och rotat runt i kallingarna på mig.

Mina hållplatskamrater tittade på mig. De visste det och jag visste det. Jag var hans bitch och kunde inte göra ett skit åt det. Hade jag sagt "nädu göbbe lilla, du får plocka dina Metro själv", hade jag i samma ögonblick också blivit tvungen att dräpa honom. Inget bra val.

Men nu är jag välsignad iallafall. Det är bra.

tisdag, maj 13, 2008

Ironisk lunch och dvärgligor

Usch, jag har renoveringsångest. Den typ av ångest man får när man har spenderat all sin lediga tid den senaste månaden med att måla, slipa, lacka och bära tunga grejer. Jag går runt och känner mig som en deppig bassethund. Hela tiden. Inget hjälper.

Idag gick vi till Nordstan för att äta en ironisk lunch på Murveln. Göra grejen. Det var inte bra. Istället för att som i vanliga fall bli glad och uppspelt av den kraftiga dosen socialrealism, blev jag helt bedövad. Jag skrattade när jag läste deras komboerbjudande "Svensken" (Stor stark och en Jäger eller nåt i en stilen) men det dog ut lika snabbt när jag såg aktiviteten vid roulettebordet. Det var för lesset. Inte ens lyxkaffet på Centro på tillbakavägen lyckades pigga upp mig nämnvärt.

Sedan läste jag att "Dvärgligan" ska bli film.

I vintras rapporterades det ju att några finurliga typer packade ner dvärgar i stora resväskor och placerade i bagageutrymmet på inrikes långdistansbussar. När bussen började åka kunde dvärgarna i godan ro hoppa ut och länsa Swebusresenärernas bagage på det göttaste. Det är ju egentligen fantastiskt roligt och så jävla oväntat. Jag hade nästan tyckt det var värt att bli av med min bärbara dator eller något annat dyrt bara för att äga berättarrättigheterna till en såpass störd händelse. Tänk att ha fallit offer för ett brottsyndikat bestående av en massa ohängda dvärgar.

Men inte ens det får mig att bli riktigt munter idag. Då är det är illa ställt.

fredag, maj 09, 2008

Samling kring delikatesspumpen

Idag var jag i Saluhallen kring lunchtid. Herrejävlar, vilken pensionärsextravaganza säger jag bara. Har aldrig sett något liknande. Det var som att PRO hade förlagt sin årsstämma där.

Jag har via min bror fått indikationer på att pensionärer har ett sjukligt begär efter lagrad ost men att det var så utbrett kunde jag aldrig ana. Jag har hela tiden trott att han skämtat när han jämfört sitt jobb som ost-kille med slitet inom hemtjänsten.

Jag skulle köpa nåt att lägga på lunchgrillen. I varenda disk stod det tunnelseende pensionärer och dräglade lystet över marinerade oliver, italienska korvar och importerat lyxbröd. Egot lyste som en fet jävla aura kring dem och varenda en av dem verkade beredda att ha ihjäl sin nästa utan pardon, för att få lägga vantarna på den sista laxbakelsen.

Om sexualdriften minskar med åldern så är Saluhallen som ett stort jävla viagrabad för samhällets äldre medborgare. Jag har aldrig tidigare sett sådan kåthet som den hos de smakprovsmissbrukande pensionärstanterna. Det var rent otäckt att bevittna.

Det skulle vara lätt att säga att jag borde kunna unna de gamla att förgylla sina sista år med att punda tunna skivor Serrano och Parma. Men det är ju inte som att de tar slut. Det fylls ständigt på underifrån. Snart står jag själ där i delikatessdisken och låter en Breasola ställa till med sexfest i munnen på mig. Det rör sig bara om år. Man kan inte fly undan sitt öde.

Nu vet jag iallafall varför pensionärerna inte kan tvätta och handla under dagtid på veckorna. De spenderar sin tid någon helt annanstans.

onsdag, maj 07, 2008

Ronkgöbbe!

Det gäller att spendera sina pengar väl. Särskilt om man som brittiska OGC (The Office of Government Commerce) har i uppdrag att se över hur regeringen förbrukar landets ekonomiska resurser. 

Härlig stämning det måste blivit kring de som slutgodkände den nya logotypen för c:a 170 papp. Det måste vara den dyraste prislappen genom tiderna – för en runkande streckgubbe.

tisdag, maj 06, 2008

Fjärilen i glaskupan

Jag läser just nu Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Det är en mycket vemodig berättelse om och av en man som plötsligt drabbas av locked in-syndrom. Jag grips av historien och känner att jag förstår precis. Faktiskt. Jag lider också av locked in-syndrom. En stund varje morgon.

Vid den tidpunkt på dygnet jag precis återfår medvetandet efter en tunga drömmars natt och hålögt stirrar rakt in i mina egna ögonlock kan jag inte röra mig och definitivt inte kommunicera. Jag kan bara ligga där och tvingas ta in en morgonstund som är så jävla robbad på allt guld i mund som någonsin existerat. Fy fan sägen jag bara. Morgonen är den tid på dygnet jag minst av allt vill vara en del av samhället. Då leker livet lika mycket som på Sahlgrenskas strokeavdelning. Jag hatar världen så mycket på morgonen att jag välkomnar en robust kometrackare att parkera i mitt sovrum. För att inte tala om en fjärrkontroll med imploderingsfunktion. Åhh, då skulle fröken jordklot få smaka kaka.

Usch! Jag vämjas inför morgonen så mycket att jag har utvecklat en svårartad gå-och-lägga-mig-ångest. Jag vill helt enkelt inte vakna upp i min glaskupa igen. Vilket givetvis är så naivt att jag borde få stryk bara för att jag hoppas. Det är som i filmen "Måndag hela veckan" med Bill Murray. Fast sju folkmord värre.

Jag har provat alla möjliga metoder. Gå upp direkt, nicht det gör jag aldrig igen. Att lägga väckarklockan en bit bort är värre än en skendränkning. Snoozemaraton, det är the soundtrack of my life och jag börjar bli sugen på att byta skiva.

Så många gånger jag lekt med tanken att börja ligga kvar till jag är pigg. Skita i allt. Inte dyka upp. Knulla vardagen.

Det är den lilla gnistan som driver mig.

måndag, maj 05, 2008

Pokerspelare

Jag brukar fastna en stund när jag kollar på tv och hamnar framför World Poker Tour. Jag gillar det. Det är något filmtufft över poker. Att sitta där med sin hand och spela högt räkna ut sina odds eller bluffa iskallt. Men ärligt talat. De professionella pokerspelare är i 99% av fallen så långt ifrån kool det går att komma. De är snarare socialt retarderade.

Professionella pokerspelare verkar generellt ha extremt taskig smak. Inga stilikoner direkt. Jag har fan ta mig aldrig sett så mycket mockajackor med fransar, skinnpajer som man brukar associera till a-lagare och grälla tältskjortor (med hälsovådligt mönster för epileptiker) kring ett och samma bord.

Väldigt ofta sitter något finskt fetto med wrestlingfrisyr och solbrillor och ser sur ut. Då har han gjort det till sin grej. Häftigt värre. Kommentatorerna pratar om dem och deras egenheter som på ett strategiskt plan. Ju större hög med marker man har desto mer mongade grejer kan man komma undan med. Jag har sett program där jag varit övertygad om att det är ett bakom kulisserna på en remake av Gökboet.

Överlag sitter många av idioterna i pokervärldens toppskikt med solbrillor på sig inomhus. Det ser så jävla dumt ut. Jag fattar att det är för att de har svagt psyke och inte vill att en vassare motspelare ska kunna läsa deras blick som en jävla bilderbok. Men vad är det för jävla modell på brillorna de envisas med att ha. Det är aldrig tal om några mäktiga pilotbågar eller andra grymma glajor. Nej, de sitter alltid där med nån freakig jävla sportmodell som knappast en sportcyklist i Tour de France skulle komma undan med. Det borde räknas som fusk. Jag blir iallafall provocerad av det och skulle få lust att lappa till dem så att spegelglasen yr över rummet ifall jag satt där och försökte koncentrera mig. De ser ju för i helvete inte kloka ut.

Nordbor som kommer långt i pokersammanhgang ser förvånansvärt ofta ut som killarna med EPA-traktor på gymnasiet. Asiaterna gimmick är svenniga ingengörstyper. Sydamerikanerna lever på att verka lågmält farliga, precis som kokainkungarna i Miami Vice när det begav sig. Amerikanerna rymmer allt från tv-pastorer, seniorcowboys från Dallas och buffliga hillbillymän till försäljartyper, klanledare och vidriga Doktor Phil-typer.

De förenas alla i någon slags förvirrad patriotism och pokerheder, men framförallt i sin ruggigt dåliga smak.

söndag, maj 04, 2008

Inlevelseförmåga

Jag vet inte vad det är men jag verkligen älskar trummisen i den här videon. Snacka om att ta över showen. Krävs kanske inte så stor insats i ett såpass lesset band men den här killen tar verkligen i ända från kuken. Det måste man ge honom.

Jag förstår ju inte koreanska men att det handlar om hjärta och smärta är ganska uppenbart. De andra bandmedlemmarna rör inte en min. Trummisen får dra hela lasset själv. Och som han lider. Han lider för dem alla. Fan, han lider för hela Korea.

lördag, maj 03, 2008

Skräckkällaren i Amstetten

För en gång skull ter sig Aftonbladets klassiska sensationskrigsrubriker inte överdrivna. Tvärt om. De står sig ganska slätt mot världens genom tiderna ondaste man Josef Fritzl.

Det finns inte ett skräck, shock, terror, döds, vålds eller annat förstärkande prefix som lyckas komma i närheten av att förmedla en bild av hur galet djävulskt livet måste ha varit/vara för den instängda dottern och hennes tre barn. Varenda psykopatfamilj genom tiderna framstår som nästan överdrivet välanpassad i jämförelse. Och självaste "Leatherface" i Motorsågsmassakern får mig att tänka på Charles Ingalls, när man ställer honom bredvid herr Fritzl.

Jag skulle nog våga satsa en större förmögenhet på att det sitter ett gäng manusförfattare runt om i världen och runkar hungrigt just nu. MEN. Jag hoppas verkligen att det inte kommer en film om djävulen från Amstetten. Det skulle aldrig, aldrig, aldrig gå att skildra sådan ondska på film.

Det skulle bara bli så sjukt pajigt. Ovärdigt.