måndag, juli 09, 2007

På liv och död

Nu spelas det Helloween på kontoret igen. Det får mig att tänka på en liten episod från när jag var tio eller elva år och bodde i en liten stad ett par mil norr om Göteborg.

Musikutbudet var rätt begränsat på den tiden och det fanns egentligen bara två läger man kunde tillhöra. Hårdrockare eller synthare, thats it. Jag var "hårdrockare" utan tvekan.

Min egen hårdrocksamling fanns samlad på ett fåtal kasettband som jag fått köpa till mig dyrt av en kompis vars äldre broder satt på ett våldsamt tjockt hårdrocksbibliotek. Betalningen skedde givetvis i form av den tidens hårdvaluta - "krigare".

Jag tror jag avverkade en tredjedel av min stora gedigna krigararmé för att komma mina långhåriga, nitbeklädda och sminkade hjältar lite närmre. Men det var det värt.

Blandband var inte på långa vägar som äkta vinylskivor men med min strama veckopeng var den svarta plasten blott en våt dröm. Knappt det. De enda vinylskivorna jag själv ägde var en singel med Bengt Pegefelts landsplåga "Köppäbävisan" samt Deep Purples - "Deep Purple In Rock". Den förstnämnda hade jag spelat så mina egna och framför allt mina föräldrars öron blödde och jag tror att de i smyg förbannade den dagen min farmor hade gett mig den i present. Den sista skulle jag idag klassa som sjukt kreddig men DÅ när Blackie Lawless som bäst höll på att dricka blod på scen och sjunga "I wanna be somebody", då var hammondorgel och lätt distade elgitarrer så jävla fel det bara kunde bli.

I brist på en gedigen skivsamling som kunde vittna om att det var 100% hårdrockarblod som pumpades runt i min späda kropp var jag tvungen att väga upp på andra sätt.

Jag älskade Kiss, Iron Maiden och framförallt W.A.S.P. Jag hade till och med klippt ut helfräna bilder ur mina OKEJ-tidningar där Gene Simmons stod och räckte ut tungan sådär gränslöst mäktig ut. Jag hade klistrat in dem i en liten anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan. Det var gött att kunna visa att man var med i matchen.

Det var en skön känsla att stå på gården och utbyta historier om hur Gene Simmons hade klippt av strängen under tungan för att kunna sträcka ut den extra svinlångt och avslöja bluffar som att det faktiskt inte var människoblod han i W.A.S.P drack ur den där döskallen. Det var "bara" grisblod. Att de dessutom fick se nakna tjejer var så stort information att det inte ens gick att ta in.

Dessutom var hårdrocken en rätt bra försäkring. Det spelade inte så stor roll vilka band som diggades sålänge det var elgitarrer och spandex inblandat. Gillade man hårdrock låg man bra till hos de äldre killarna. Syntharna hade förtur på stryk. Det var skönt. Hårdrockare var bäst, synthare var pest. Så enkelt var det.

Men allt var inte guld och gröna. Det fanns ett par riktigt farliga synthargäng på granngårdarna. Man fick hålla sig i skinnet och se till att inte hamna i deras väg. Annars var man rökt. Det visste alla. Det var på fullaste allvar. Det var på liv och död.

I synnerhet en var farlig och det var min kompis Jockes storebror Alvar (han hette egentligen Fredrik men kallades Alvar för att de hette Alvarsson i efternamn). Han var lurig för han hade långt hår och lite krulligt, ungefär som Dee Snider i Twisted Sister, fast han var synthare. Oberäknelig var han också. Det var alltid förenat med total livsfara att besöka Jocke ifall hans föräldrar inte var hemma. Man höll sig undan. Annars.

En dag när jag kom cyklande helt i mina egna tankar och därför var något ouppmärksam såg jag att Alvar satt på trappan till en uppgång lite längre bort och filmrökte. Han såg ordentligt arg ut men det var försent att vända. Jag hade en svart T-shirt på mig där jag med silverpenna kalkerat Iron Maidens logga snyggt. Målmedvetet och så osynligt det bara gick försökte jag cykla förbi.

Precis när jag tror att jag lyckas passera utan något fuzz så hör jag Alvar dominanta målbrottsstämma: Öhh... och vart fan tror du att du är påväg??

Det var bara att stanna. Alvar hade en gammal damcykel med ballongdäck. Jag skulle inte ha en janne mot honom i en fartduell. Strax hade Alvar tagit mig i kragen. Jag visste vad som väntade. Om jag inte skötte tugget så skulle det vankas rejält med stryk.

Första frågan var om jag var hårdrockare eller synthare. Det var ganska uppenbart men han ville kanske ge mig chansen att förnedra mig ur situationen. Jag svarade darrande att jag var synthare såklart. Den direkta följdfrågan var vilket som var mitt favoritband. Tricky. Men jag hade hört namnet Depeche Mode nämnas ofta i sythsammanhang.

Så jag svarade att Depeche Mode var mitt absoluta favoritband. Han tittade misstroget på mig. Det var för basic. Det sa alla. Han ville ha fler namn på mina favoritsynthband. Men jag hade inga fler. Jag hade notoriskt bläddrat förbi allt som hade med synth att göra i mina OKEJ-tidningar. Fan också. Jag hade inte lärt mig begreppet "You must know your enemy".

Alvar väntade och jag riktigt såg hur sadisten i honom njöt av min vånda. Jag hummade och låtsades fundera trotsa att det var helt tomt. Då gav han mig en sista chans och frågade vilken som var min favoritlåt med Depeche. Mitt i terrorn kände jag plötsligt ett litet hopp. Min klasskamrat hade kommit dragandes med en depeche mode-kassett och spelat en låt upprepade gånger på musiklektionerna...

Master in the seven, svarade jag blixtsnabbt, säker på min sak. Alvar log ondskefullt. Han fick nåt otäckt i blicken. Du menar "Master and servant"?

Sedan fick jag stryk. Rätt ordentligt med stryk faktiskt.

22 kommentarer:

Nalle sa...

ASG. Fan vad man känner igen sig.
herregud som jag skrattade.

lisa sa...

Jag har avklippt tungband! (men jag kan inte räcka ut tungan ett skit mer än någon annan ändå, tyvärr).

mikebike sa...

nalle: haha kul. ja jag kan skratta åt det nu men fan jag minns att jag fick väldigt myket stryk den dagen. ocj vad jag bölade.

mikebike sa...

lisa: ahh what the fuck. är det en myt alltså... hahaha

Fröken Lund sa...

Som tjej så fick man kanske inte så ofta stryk (även om storebrorsan gjorde allt för att ombesörja den saken. Han var hårdrockare förresten) men jag känner helt klart igen mig ändå. Som lillasyster till en tuff storebrorsa hade man lite beskydd också och i vart fall var man så van vid att kunna ge tillbaka med lite smörj efter att ha fått parera brorsans karatesparkar och -slag under hela uppväxten. (Fan vad jobbig han var efter att han sett Rocky-filmerna och Karate Kid-filmerna på video).

Det värsta men den tiden var att man verkligen trodde att allt var på liv och död. Jag minns när jag på fritids råkade illa för att ha spelat över The Pinks-bandet. Jag hade ont i magen varenda dag i en månads tid. Det var verkligen på liv och död. Trodde man.

SixesAndSevens sa...

Hårdrockare vs. synthare... Det var tider det. Nu finns alldeles för många underliga stilar att välja av. Räckte ju så bra med två.

Anonym sa...

Hrmpf "Master in the seven" klart du fick stryk!

Anonym sa...

Hårdrockare mot synthare, hahahaha, det var tider det. Fast, jag gillade Ebba Grön och var rätt ensam om det, men med äldre bröder var jag fredad. Minns dock att syntharna hade det rätt jobbigt i mina kvarter. Stadsdelens tjockis (på den tiden var det något ovanligare med feta människor) var hårdrockare och hans bråktaktik var enkel. Han lade sig helt enkelt på syntharna och så låg han där tills de blev blå, nästan.

Anonym sa...

Men skriv en bok, karl!! Det skulle garanterat bli säljsuccé, manuset skulle bli till film och du skulle bli stenrik på köpet! FAN vad bra du är!
Britta

Anonym sa...

Jag lyckades aldrig få stryk, men attans vad jag kände igen mig. Min kusin var stora kassetbandskopieraren, han hade allt :)

Anonym sa...

Haha, jag var stentuff ska-punkare. Då fick man vara ifred av båda lägren. Dock var det noga att akta sig för eventuella raggare som ibland visade sig i betongen.

Anonym sa...

När jag var liten var det öppet krig hurvida man gillade FreeStyle eller Gyllene Tider. Av någon outgrundlig anledning gick det inte att gilla båda. Idag är det ju helt befängt eftersom de är ju rätt och slätt samma lika - svensk sommarmusik.

Jag var ju för liten för att ha en egen åsikt, och syrran var FreeStyle'are. Så då var jag det med. Fatta förnedringen några år senare när man insåg att man diggat fel band egentligen. Det var nämligen Gyllene Tider som vann coolhets-tävlingen i slutet.

I övrigt så gillade jag detaljen att både synthare och hårdrockare bar Salomon-ryggsäckar. De klottrade dem bara olika. (men båda använde silver och guldpennor)

Anonym sa...

Lite hjärta med den här gången Mike. Snyggt.

Anonym sa...

Haha! Som jag vred kappan efter vinden då det begav sig.
Dagens flabb :-) Tackar!

Shadow sa...

Ah, härliga tider. Vi var ofta uppe i Guldheden och slogs mot LL:are (Lustans Lakejer). Man var så tuff när man hängde med de stora killarna i Metal Warriors, fast det var sällan det blev riktiga slagsmål. Oftast stod vi bara och blängde på varandra, medan vi svängde lite med våra basebollträn. Sedan åkte vi in till McDonald’s på avenyn och åt Big Mac & Company.

mikebike sa...

fröken lund: ja jag hade ju ingen äldre bror. däremot en yngre och jag känner igen det där om när man hade sett karate kid. fan vad jag övade tranans teknik i sandlådan.

sixx: ja fan vcad bra det räckte. idag finns det ju inte två människor med samma musiksmak. det finns alltid nån sungenre eller riktning. man måste vara unik.

anonym: ja det är klart. men det fattade man ju inte då;)

bueto: haha rolig spaning. så var det. det var en kille på skolan under mitt första år som var tjock. han var stans tjockis. idag går en sådan sak inte att förstå. brrr.

britta: tack ska du ha för uppmuntran. snäll du är. det hade varit jättekul att skriva en bok. fast det hade varit roligt om den sålde några ex också;) vi får se vad som händer.

janson: fan då hade han dubbeldäckare då. shit, det var lyx. det var inte många som hade det då.

kalla kåre: ska-punk existerade inte i begreppsvärlden på den tiden. det fanns ett fåtal skumma människor som varken var hårdrockare elller synthare men de var bara fleppon och ännu lägre ner på skalan.

jessica: shit vad konstigt. gyllene tider och coolhelttävling. det låter som en omöjlig ekvation;)

rens: det finns ett där... det vet du;)

falkenberg: det var enda sättet att överleva... eller hur.

shadow: hahaha LL:are mohahhahaha... vilka rivalgäng. warriors come out and play!!

Anonym sa...

Det är vackert. Poetiskt. En stor synthare som läxar upp små hårdrockare. Livet bjuder på en del överraskningar med jämna mellanrum. Underbart.

Anonym sa...

Vilka minnen du sätter i gång Mike!
Själv var jag först synthare, men när storebrorsan en dag kom hemsläpandes med Accepts Metal heart LP, så blev jag såld på hårdrocken. Som tjej var det ingen som gav en stryk, när man hastigt och lustigt bytte läger. Salomonryggsäcken var snart fullklottrad med namnen på diverse hårdrocksband.

mikebike sa...

moto-mike: gissar att du gick oförsäkrad ;)

cat: haha ja, en rätt kul spaning som kommenterades ovan var att alla hade samma rygga men att skillnaden var stoooor beroende på vilka bandnamn som stod i silver och eller guld.

Anonym sa...

Gött, hårdrockare ska ha spö :)

En liten kul film som belyser just ämnet:

http://www.youtube.com/watch?v=qWRBzlojN4Y

Anonym sa...

Ouch!

Anonym sa...

Ja, nog katten var det på liv och död alltid - själv var jag ensam synthare/pop/soul/techno-diggare i en grundskoleklass full av hårdrockspöbel... att börja på gymnasiet och därefter universitetet var underbart!