torsdag, juli 27, 2006

The Octagon

Härom dagen såg jag till min förtjusning att jag inte öppnat plasten på en dvd-film jag köpte i vintras. "The Octagon" med karatekungen Chuck Norris - den man i världen som tagit rundspark i jeans och gjort till sitt eget signum.

Den var legendarisk redan när den kom 1980. Jag minns att den stod och lockade på videohyllan. Den skulle besanna våra hetaste drömmar om ninjavåld. Jag minns att jag älskade den.

Så när jag var på Movieline för ett halvår sedan stod den plötsligt där och glänste med sin prislapp på 19.50:-. Jag var bara tvungen. Ville uppleva samma känsla igen. Dock visade min hjärna ha utvecklats något sedan jag var tio år, så när en film marknadsför sig med fraser som "Actonfilmernas Actionfilm" blir jag per automatik lite avvaktande these days.

Det hade jag anledning att vara.

Jag satt med öppen mun och kollade igenom hela rullen. Fascinerad, men inte av samma anledning som förr. Jag skämdes först för Chuckans skull. En vuxen man som på allvar spelar in en film som endast har kapacitet att tända en publik bestående av mellanstadieglin. Det är lite deppigt och smutsigt på något vis. Lite som Markoolio. Man måste fan hata sig själv om man håller på så, tänkte jag.

Fast å andra sidan är det Chuck som sitter i ett mindre palats med pool och dygnetruntservice i Beverly Hills och läppjar sina pinacoladas. Inte jag. Tro fan att jag också hade kunnat förndera mig genom att låtsasbråka med vuxna män i pyjamas på film, om belöningen kom i sexsiffriga dollarsbelopp. Jag hade kunnat göra bra mycket sjukare grejer än så.

Iallafall. Filmen börjar rätt pang på med att Scott James (Chuck Norris) en föredetting till martial arts-mästare blir vädjad att hjälpa en dam i nöd. Hennes pappa har blivit mördad av ett gäng hänsynslösa ninjor. Hon behöver helt klart beskydd. Men hur kan det stämma tänker Scott James - ett släkte av världens farligaste krigare - de har ju varit utdöda i 300 år. Dessutom är han den enda levande personen som känner till den hemliga ninjatekniken (bara det en fantastisk ekvation) och har kunskap om hur man tränar upp livsfarliga ninjor. Ja förutom hans onde halvbror Seikura då. Världsklass.

Det visar sig snart att en mäktig organisation lokaliserad i sydamerika (så fort det var fuffens på gång i 80-talsaction var det i sydamerika) utbildar ninjas för världsomspännande terrrordåd. Vem ligger bakom detta jävelskap tro. Det visar sig vara Scott James halvbror (och numera dödsfiende). Det hade man nästan kunnat ana eftersom de trycker ganska mycket på att det bara är de två som har kunskaper att bemästra och utbilda ninjor.

Som det står på baksidan av dvd-fodralet: "En konfrontation är oundviklig" och alla som sett chuckfilmer vet att det borgar för partivis med rundsparkar i på gränsen till vulgärt uppdragna jeans. Men inte bara det. Efter som de kryddat det hela med tokigt många ninjor så förekommer alla tillhyggen som i finare våldskretsar kallas martial arts-vapen. Slutscenen håller på i goda 25 minuter. Scott James finner till slut det hemliga träningslägret, åttakantigt och därför kallat THE OCTAGON.

Lee van Cleef är med i filmen. som ett slags dragplåster skulle jag tro. Jag fattade dock aldrig riktigt vad hans roll fyllde för funktion. En minnesvärd scen är dock när Scott James (fan vilket fränt namn förresten jag hade lätt kunnat tänka mig att heta Scott James) alldeles i början av filmen kommer hem till Lee van Cleefs hus och man ser dennes bumper sticker: "Have you hugged your rifle today?". Då förstår man vart hän det barkar så att säga. Så republikanskt på något vis

Det jobbigaste med filmen är att de inte haft någon ambition att berätta något och föra fram handlingen med hjälp av filmen. Det känns som att de resonerat som så att det skulle vara slöseri med actiontid. De har valt att istället servera ALLT genom en inre dialog där Scott James viskar lite jedi-mannamässigt till sig själv. De har lagt på det i de scener (ca 5%) som är "transportscener".

"How could there be ninjas... youre the ony one who knows... you and Seikura" klipp till den händelse som fick dem att gå skiljda vägar för all framtid. En riktigt skitsak. Jag har aldrig fattat det där med japansk heder. Det är så skitnödigt på nåt vis.

När de ville hinta om att nu jävlar blir det karatevåld i ton. Ja då kunde man ge sig fan på att "rösten" kom in igen. "They're here. You must be prepared". Så raffinerat. Hur kunde oscarsjuryn missa att kasta guldstatyetter över The Octagon. Det undrar jag.

När filmen äntligen tog slut så började jag fundera över hur man kunde älska sådana här filmer så mycket när man var liten. Eller iallafall jag. Jag vet att jag på riktigt tyckte att det var skitbra. Barn är överskattade skulle jag vilja påstå.

Idag tycker jag att det enda som fortfarande är riktigt underhållande med Chuck är att han helt utan ironi klär sig i ärmlös jeansskjorta, nedtuckad i sina högt skurna blåjeans med boots och stryparhandskar som extra topping.

...och så det faktum att han har ett så tätt och fint skägg såklart. Rött.

Etiketter:

30 kommentarer:

Nemo sa...

Underbart... såg själv The Octagon och bara dregelgapade... fast jag var 22 år då... snabbt därpå "The force of one"

Btwwtf... med mina bildbyten.. precis som jag skrev till Hr Sug så tyckte jag att min förra bild var alltför insmickrande... kändes inte äkta helt enkelt

Anonym sa...

Nä, man skal nog akta sig för att peta i gammal nostalgi, den gör sig oftast bäst i minnet.:-)

Fast det är lustigt, om man tänker på musik, så är det oftast omvänd ordning. Det man lyssnade på från början är oftast det som håller längst???

mikebike sa...

nemo: aha. då är jag med.. herr sug... hahahah skönt "nick".

haha ja då kanske det inte har med ålder att göra då. det kanske bara var 80talet som var sådär jävla vridet. Jag vill itne besserwissra nemo men den heter ju "A force of one" ;) jävligt vass rulle den med;)

anonym: haha ja kanske det. fast vissa filmer håller bra än idag. musik har du alldeles rätt i. eller ja det ligger där i grunden iallafall.

anna, bodybuildern sa...

Jag gillar Chucken bäst i tv-shop när han gör reklam för nån apparat... Måste man göra sånt om man har ett palats i Hollywood..?

Alley Cat sa...

Jag tyckte att Karate Kid 1 och 2 var superbra, men kanske lite i våldsammaste laget, när de kom...Det säger en hel del om att smaken ändras med åren!

Fia sa...

Men jag ar val ett 80-tals barn, men filmen later ju bra. Typ.
Allt ar bra bara det finns en ond halvbror alt. ond tvilling! (foredrar dock onda tvillingar...)

oscar sa...

Jag blev fan lite sugen på att kolla lite American Ninja. Fast jag har något svagt minne av att jag tyckte att Michael Dudikoff var en fåne redan som barn...

trulsa sa...

www.chucknorrisfacts.com/

Ett måste för dig. ;)

mikebike sa...

anna: hahaha... han gör allt för lite extra karate-deg

alley: hej på dig. ja jag gillar faktiskt karatekid 1 o 2 lite fortfarande. men våldsamma nä de tyckte jag aldrig. jag hade vänner med äldre syskon så ganska snabbt härdades vi av grovt videovåld;)

fia: ja är du intresserad så kan du göra en liten ekonomisk transaktion till mitt konto så får du ett stycke the octagon i din brevis en dag senare;)

oscar: ja dudikoff var en sk "cunt" reda då. vad gör han nu mån tro?

trulsa: hahaha ja den är helt underbar den sidan. längesedan jag kollade den. unrar omde fyllt på med ett ton facts till. måste kolla direkt

El_Pedro sa...

för stt komma i mmer stämmning skall du se Firewalker nu i dessa dagar mike.

om du tyckte att Octagon fallerat lite så är det inget vad denna rulle gjort.

men det är en cool "hjärnröst" som han har i Octagon iaf.
och skägg

Anonym sa...

Ja, det finns en annan poäng med begreppet octagon; Många nunchakus var oktagonala i sin form.

För övrigt var den filmen ett måste på 80-talet som jag minns det.
Memories, memories..

/truebiker

Lars Anders Johansson sa...

Jag gillar det faktum att Norris har ett och endast ett ansiktsuttryck. Clintan och seagal har åtminstone två.

mosen sa...

Guldklimpen bland Chuckens filmer, Lone Wolf McQuade. Här får man följa Chucken som en öldrickande Texas Ranger i kampen mot en vapensmugglande karatemästare och hans kumpan, den elake rullstolsdvärgen.

mikebike sa...

el pedro: hahaha ja fan den måste jag bara se.... ehhh jag väntar ett par dagar tror jag;)

ja rösten var mäktig. jag funderar på att börja tala så till mig själv fast inte i huvudet utan rätt ut. undra hur väl det kommer att tas emot i vårt fina samhälle;)

truebiker: lärdomar lärdomar...

lars: haha ja det är nästan sant tror jag. jag kan inte komma på mer än ett uttryck hos chuckan.

mosen: love wolf ja.. fy fan vilken bra film;) det bästa är att carradine är le bad boy i den rillen.

Alley Cat sa...

PÅ tal om röster. När kan man höra dig på radion förresten?!?
Jag måste verifiera att den röst jag hör i mitt huvud när jag läser dina inlägg verkligen stämmer överrens med den röst du har i verkligheten... *skratt*

Crispet sa...

En gång så mailade jag Orvar Säfström (var det inte du som hade ett horn i sidan på den killen förresten?) och frågade vilken Chuck Norris-film som han tyckte var bäst. Han svarade snabbt och precist: The Octagon

Nemo sa...

Jag kan svara för Mikebike... till Alleycat... att rösten stämmer med texten... så är det bara... Gött!

Alley Cat sa...

Tack Nemo!

Nu känns det genast mycket bättre...

Carl-Anders sa...

Lars Anders Johansson: Hur kan du nämna Clintan i samma mening som Norris å Seagal!?
Clintan är den enda av de tre som faktiskt lyckas med sin coola bistra framtoning, Chuck å Steven försöker bara så hårt att de skiter ner sig på kuppen och blir parodier på sig själva! :)

Annars var jag som liten (när moviebox var ett begrepp) besatt av filmer med Bud Spencer och Terence Hill. "Handlingen" var alltid densamma och som i en p-rulle ledde den bara vidare från en orgie (i slagsmål) till en annan! Har inte vågat se nån av rullarna sen dess då jag inte vill förstöra detta "fina" minne! :)

Mamselamsen sa...

Det jag är mest fashinerad över med "hoppa-sparka-döda-filmer" är när hjälten blir attackerade av femtioelva ondskefulla ninjas, som duker upp från ingenstans.

Men de är inte mer ondskefulla än att de snällt står och väntar på sin tur.För inte i någon Ninjafilm dyker alla svartninjor på hjälten i samlad klump.

Men visst, då hade ju hjälten varit "rabarbermos" på mindre än en sekund och det hade aldrig blivit någon film.

Mamselamsen sa...

Stavar som en kråka gör jag också! F´låt!

Beatrice sa...

Kikade nyss in hos Onekligen...

Åhh, Mikebike, skriv ett inlägg om fotograferingen av Lucy i Dallas.

Snälla!

La Reina sa...

Du gillade väl cheap monday va?
http://caliroots.com/system/search/product.asp?id=5218

Fransk Manikyr sa...

han är skägg-svettet!!!!! :D

Herlock sa...

Chuck Norris... Den första rullen jag såg var Code of Silence. På bio. Egentligen för liten. Insmugglad. Det var stort på något sätt. Förutom den är det väl A Force of One och Missing in Action som lämnat djupast spår. Båda hyrda tillsammans med moviebox i en stuga i Idre.

Kommer ni förresten ihåg moviebox? Hur jävla fränt var inte det? En stor best till frontmatad VCR ingjuten i en agentliknande väska av svart hårdplast som vägde typ 300 kg... Ja det var tider det.

Cliff Hanger sa...

Piña Coladas smakar skit. Alltid en liten tröst om du blir för avundsjuk på chocken. :-)

Fox sa...

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,863415,00.html

da bomb sa...

du glömde berätta om filmen var från tiden före chuck rakade/waxade av håret på ryggen eller efter??

patrique sa...

norris är alltid hårdast,så är det bara. invasion usa,ja jävlar..den måste jag se igen!

Nocereus sa...

Kanske gammal kunskap men kolla in Chuckens Actionjeans...

http://www.yikers.com/picture_gallery_funny_pictures_miscellaneous_chuck_norris_action_jeans.html

:) Noce