torsdag, maj 04, 2006

Mitt liv som handyman - del I

Som tonåring var jag ytterst förvirrad och i ett svagt ögonblick gjorde jag valet att välja den yrkesinriktade utbildningen "Bygg- och anläggning".

Jag slås än idag av hur en kille vars byggnadstekniska intresse och talang stannar vid en liten sne, kackig bokhylla och ett grillspett per termin i den ångestfyllda träslöjdsalen, tänker när han väljer att satsa på att bli hantverkare. Jag har hatat mig själv många gånger för att jag ens försökte lura mig själv så obönhörligt. Och jag skattar min smala lycka att jag tog mig ifrån det där jävla livet.

Jag vet inte hur min inre dialog gick men kan tänka mig ungefär så här:

"Hmm Mikael. Nu ska du välja väg här i livet. Du har tummen mitt i handen... eller hrrrm... de växer snarare på baksidan, på handryggen. Du hatar fysiskt krävande arbete. Du hatar att gå upp på morgonen...Ja nu vet jag! Det får bli snickare. Snickare blir perfekt."

Iallafall så hatade jag snickaryrket redan innan två veckor hunnit avlöpa av utbildningen och när det var dags att välja inriktning så hade jag dabbat mig så mycket inom träteknik att jag straffade ut mig själv till betonglaget. Återigen, klever tänkt av en kille med sparrisfysik. "Världens tyngsta arbete blir nog bra."

Men jag gjorde som jag alltid gjort. Jag härdade ut.

Så plötsligt vankades det praktik och vi slussades ut med våra feta verktygslådor till riktiga byggen, med riktiga män och riktigt slit - och framförallt riktigt korta raster.

Jag minns såväl den dagen jag blev presenterad för mina "handledare", två riktigt hårdnackade gubbjävlar. En smal senig snubbe som hette Ejje och talade med tänderna ihop (som Dirty Harry) och Gunnar som hade en stor fet kula på magen, fast en stenhård en, härjade av hårt slit, frugornas feta lunchmat och ett lock öl till tipslördag varje vecka. Min lärare kände dem och sa att de var softa. Jävligt softa hörru!

Han sa:
"Hallo pôjkar" (det är nåt visst när gubbar kring sextistrecket refererar till varandra som pôjkar), "Detta är Mikael, han ska vara med er ett tag nu"
"Säger vem?" svarade Ejje med ett röstläge som inte lämnade mycket tolkningsutrymme. Han tittade med förakt på mig och jag kände direkt att de här killarna har fan skrattat färdigt.
"Det har jag kommit överens med Jan-Åke (byggchefen) om"
"Suck! Varför i helvete skickar de på oss en massa jävla glin utan att fråga"
"Ja, så är det ialla fall. Ta väl hand om honom. Ha det!"

Min lärare Roger blinkade mot mig och sa att de kan verka lite aviga men var reko. Tack och hej. Vi ses om tio veckor. I den sekunden insåg jag att det skulle bli mitt livs längsta och mest smärtsamma tio veckor. Som ett sommarlov i helvetet. Fy fan vad jag fattade att jag inte hade där att göra.

Men jag gjorde som alltid gjort. Jag härdade ut.

Det gick sådär. Det var inte direkt lätt att bryta isen med de snubbarna. De hade jobbat ihop varje dag i trettio år och snackade inte ens med varandra. Jag anpassade mig. Jag var där de var och höll käften som de. Jag gjorde fel hela tiden och deras pedagogik var raffinerad. Av den gamla skolan så att säga. Om jag fuckade upp det så jämrade de sig på ett sätt som fick klagomuren att kännas som en rolig ståuppshow. Oftast eskalerade jämrandet och suckandet och mynnade ut i ett välriktat "ge dig av pôjkjävel". Så var man svartlistad till efter nästföljande rast. Sweet!

Varje dag sög getballe och jag levde enbart för rast och hemgång.

Jag hatade att gå upp klockan fem för att komma i tid. Ejje och Gunnar gillade att börja en timma tidigare och heftersom jag var deras pryo-bitch hade jag inte mycket att invända mot. Eftersom varje rast för mig gick ut på att sova för att överleva dagen så slängde jag i mig käket på två minuter och la armarna i kors och lutade mig framåt och toksov.

På byggarbetsplatser råder stenhård segregation mellan yrkesgrupperna. Snickare för sig. Betongare för sig. Murare, målare och elektriker, alla för sig. Betongarna i vårt bygglag hade rykte om sig att vara ganska bråkiga och lätt bli våldsamma för minsta lilla, trots sin ålder. Så det som kom att hända just den här lunchen skulle gå till historien som den enda gången en betongarbetare vunnit full kredd hos snickargänget.

Jag hade precis somnat och slumrade till. Vid detta laget hade jag precis börjat bli accepterad som en i gänget ska tilläggas. Gunnar som alltid höll käften annars var på snackishumör och började dra en massa stories om olika händelser. Ejje var mindre glättig och ledde snabbt in ämnet på en granne som gått bananas och försökte ta livet av sig genom att köra ut för ett stup. Jag sov fast mer sådär slumrande än djupsov. Någonstans i sömnen påverkades jag av vad de berättade för jag började drömma att jag satt i en bil som flög ut över ett stup, klippte grantoppar och slutligen krashade mot backen. It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground sägs det ju.

PANG! Och där vaknade jag med ett ryck. Storyn var redan färdigberättad och jag måste ha drömt med viss fördröjning, för Ejje satt i full färd med att mula in sin ägg/falukorvsmacka i pajhålet, när jag plötsligt vansinnesvrålar "Whaaaaaaaaaaaahh!!" och slår ut med armarna.

Det olyckliga i hela historien var att jag råkade sitta mittemellan Gunnar och Ejje och således slog ut Gunnars kaffe i knät på den samme och nitade Ejje rakt på munnen. Som tur var dämpar tjocka falukorvsskivor kraften från en panikdrömsladdad backfist rätt bra så inga tänder rök. Däremot fick Ejje en fläskläpp och Gunnar var skitsur för att hans kalla (som tur var) neskaffe läckte igenom byggbrallorna och in på kallingarna. Jag fick sitta på andra sidan bordet resten av min tid på bygget... och jag sov inte en gång till vid bordet.

Den tystnad som uppstod upplevs inte ens i rymden. Det var som ett vakuum. Ett helt bord snickare satt och gapade och väntade på Ejjes utbrott. Han var rätt känd för att börja veva när han blev lack så en spänd förtjusning inför stundande ultravåld uppstod. Men inget hände. Rasten var slut och alla gick ut. Isen som börjat brytas frös tio gånger om och det skulle ta mig tre veckor att få ett ord ur mina handledare. Fy fan vad jag led. Men snickarna var jävligt sjyssta helt plötsligt.

Det var kanske inte det mest lyckade draget - varken socialt eller arbetsklimatmässigt - att slå fläskläpp på sin redan svinsura gubbgrovis till handledare, men mot slutet hade jag på nåt sätt lyckats smälta in ändå. Jag fick till och med åka med i Ejjes 240 till och från jobbet och en gång skämtade han med mig och skrattade till och med.

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

31 kommentarer:

Nemo sa...

Mike! Ett så underbart post-pubertalt lidande under 10 veckor. Igenkänningsfaktorn är hög, men light - Posten har inte murbruk, blåställ och termos på samma sätt

Nat sa...

*skrattar mig lealös*
Igen.
Hahahaha.

Mamselamsen sa...

Om du bara visste hur jag vet hur du hade det.

Jag gick på byggnadsteknisk linje på gymnastiet. Och i början av 70-talet jag tror jag var den första tjejen där.. nånsin!

Kan du då tänka dig vad som hände när jag skulle ut och praktisera på ett bygge, 6 veckor en sommar?

Karlarna blev djupt chockade över att det kom en tjej i kort-kort och platådojjor. De visste inte vad de skulle göra med mig, så jag tror jag sopade mig och körde kran genom dessa vedervärdiga veckor. Och nej, jag fortsatte inte till civilingenjör efter gymnastiet.

Så jag vet PRECIS hur du hade det.

Säljare sa...

Ahhh inte för att klaga på nivån men gånger som denna så kommer jag ihåg varför jag läser din blogg.... lysande. För en statsvetare som mig som av någon anledning ALLTID (INGEN ÖVERDRIFT!!!) fick praoa på bilverkstäder så är det inte svårt att känna igen sig.

mikebike sa...

fan nemo: har du med jobbat på posten? oj oj oj... där snackar vi lidande på ett helt annat sätt... mer diaboliskt och nedbrytande.

Nat: hahaha vad kul att du uppskattade den.. igen

Mamsen: fan har du gått bygg. då är du ju legendarisk inte bara inom bloggvärlden utan även inom byggbranschen... men du kortkort på ett bygge. det kan ske dödsolyckor för bra mycket mindre.

Säljare: jag vet att nivån sviktar ibland. men sån är människan. svårt att ligga på topp jämt;)

sentenser sa...

Jag blev plötsligt djupt djupt deprimerad. Fyy faan. Att vantrivas sådär är tortyr.

Josefin sa...

Note to self - sluta läsa roliga bloggar sista timmen på jobbet. Det är så fasligt jobbigt att skratta hysteriskt utan att det hörs över till kollegorna.
Hahaha!

Andreas sa...

Min kompis och jag var på skansenakvariet på praktik. Första tagen spillde min kompis ut kaffet på sin handledare. Under fyra veckor terroriserade han henne. Den femte och sista veckan vi var där, spillde handledaren ut sitt eget kaffe på en annan i personalen. Då bröt isen och han insåg att en olycka är lätt hänt.

La Reina sa...

Efter massiv igenkänning (jag har dock aldrig varit på ett bygge, men i 9an hade jag praktik på ett glasmästeri. Jag, som flicka och minst i klassen och dessutom tillbakadragen och rädd för allting. Jojo, det blev lyckat det. Jävlar så dåligt jag mådde, enda gången jag fick göra annat än att koka kaffe lyckades jag nästan skära av mig ett finger dessutom) kan jag bara säga att synen i mitt huvud när jag läste om uppvaket var helt fantastisk. Dagens höjdpunkt, helt klart

danne sa...

Mikebike... låg i bingen i all sköns ro, med lapptoppen på magen och en morgonkaffe i andra handen...
FAN... du är ju farlig!!! Jag var en hårsmån från att träffa tangentbordet när jag skrattade så halva koppen for rakt ner bland lakan och datorer. Skit! :-)

Mamselamsen sa...

Mikebike: Jag hade overall med mig... en RÖD! :-)

Jaaan sa...

Hmm, känner igen det där. Valde fordonsteknisk linje, skoltrött och jävligt mycket mer intresserad av...ja, typ pukor och trumpeter. Jag upplevde väl aldrig en praktikperiod med nå´n sur jävel men jag kan lova att jag kände mig malplacé då och då i den värld där oljefilter, rattmuffar och Bridgestone-almanackor är lika vanligt som en fransk våffla på ett konditori.
Även om jag aldrig jobbat som mekare efter detta och verkligen inser och accepterar att jag valde fel så har jag ju fortfarande med mig en del kunskap som är värdefull. Jag menar, vissa saker har man ju kvar och kan få användning av i privatlivet.

Fan vad ödmjuk jag känner mig, inte bra för imagen..

PlattKatt sa...

*vrålar av skratt*

Vojvoj, mer sånt tack!!!
:D

anki- en av.. sa...

hi hi.. skrattar på mig.. Du e ju för skööön..

Thérèse sa...

Haha! Riktiga grovjobbare käkar väl matlådan på förmiddagens fikarast. Till lunch blir det kaffe och mackor. Nu för tiden fuskar grovisarna ofta och har en sån där plastmatlåda som kan micras. Hoppas Ejje och Gunnar fortfarande körde med unikaboxar i plåt som ställdes i ett värmeskåp eller en ugn på låg värme. Ja jag hoppas förstår att du ckså hade unikabox;)

Maria sa...

HAHAHAHA. Fan sa skoj det var att lasa. :D

mikebike sa...

sentenser: haha ja det var inte min favvoarbetsplats. att jämföra med nu är som att jämföra mellan maginfluensa och en riktigt härlig kick.

josefin: nä sluta inte läsa mig. jag drar ner på rolighetsnivån;)

andreas: ah han förtjä'nade nog fan kaffet på sig.

la reina: ja jag tror många kan känna igen sig i de ångestfyllda kval man har på en praktikplats.

Danne: jag känner mig hedrad. pajjade nåt? skicka fakturan. jag tar mitt ansvar.

mamselamsen: ja det var väl en jäkla tur;) du skulle haft en i leopard!

Jaaan: hahahaha ja fan, din image rök totalt där. du är alltså mjuk som mjukglass du med. jag visste väl det;)

Plattis. tackar så mycket.. jo det kan nog komma fler historier från mina succeval till arbetsplatser.

anki: tackar. jag gillar dig med vet du.

therese: helt riktigt. plåtbox och värmeskåp... micro var för fjollor och varmt kaffe onödig lyx. jag minns att jag hatade smaken potatis fick i plåtboxen.

maria: kul att du gillade den. det kommer nog mer så småningom;)

Kimmi sa...

Jag skrattade så jag höll på å väcka både unge och gubbe här. Gubben är själv byggjobbare med en del kostiga kollegor runtomkring så jag kan verkligen se ditt uppvaknande från drömmen. JISSES!
Tack för ett riktigt gott skratt!

jennypenny sa...

så du blev inte fast i yrket efter en sån spännande praktikplats..? he he he. otäcka gubbar.

Mamselamsen sa...

Jag hade inte kommit på grejen med leopardmönstrat då.... det kom med åren.

Prinsmorsan sa...

Du är helt enkelt underbart rolig och jag måste bara tacka för det skönaste flabbet på veckor. Din blogg är en klar humörhöjare! Är det någon som skulle kunna ta betalt för sin blogg utan att skämmas är det du. Inte Skugge.

mikebike sa...

kimmi: det är lite konstigt men jag tyckte inte själv att detta var så roligt. eller jag försökte väl göra det roligare än det var på riktigt men att så många skulle tycka att det var såååå kul hade jag inte trott. jättekul tycker jag tack du och alla andra

jennypenny: jag blev erbjuden fast jobb tilloch med men jag var tvungen att tackanej. annars hade jag garanterat inte levt idag. usch jag hatade det livet.

mamselamsen: haha ja det är nog så att leoparden kommer med åren.

prinsmorsan: nu blir jag rörd;) tack så mycket det är en bra komplimang men jag tror inte det är aktuellt att ta betalt;)

Ä sa...

Läste den först nu, jag skrattar så jag dör!! Man tackar för en skön början på dagen :oD

caiman sa...

Såg nu att detta är "del 1".
Väntar med spänning!

Alley Cat sa...

Oj oj oj oj oj oj!!!!

Nu har jag kramp i magen och två kollegor har kommit förbi och undrat om jag inte mår bra eftersom att jag bokstavligt vridit mig själv ur led av skratt de senaste fem-tio minuterna. (Lång mening blev det där också!)

Helt underbart inlägg! Klockrent!
Fantastiskt! Och så jädrans roligt...

Tack för det, nu var helgen räddad!!!

Stefan sa...

fan denna dag suger get...eller snarare till och med en get tycker att den suger... så då är det skönt att läsa en soft rekapitulation till hur det var på ungdomens glada dagar...påminner lite om mina dagar då jag var en pryobitch till en Bingo Ryhmer (fast hardcore) tv/video uthyrare som tillbringade sina dagar i det inre rummet kollandes porrvideos medan jag fick flytta teveapparater fram och tillbaka i den 38 kvm stora butikslokalen...han sa inte flasklock under min period där.

"mardrömsladdad backfist" - Hahhahahah

Stefan sa...

Inte ens citaten får man rätt...nä hä då..

"panikdrömsladdad backfist" menar jag. fett i alla fall

Mjukispolacken sa...

Hahahhaha.........Mike har gjort det igen, tack för underbar fredagsunderhållning!

Martha sa...

Hahaha! Fan, du skriver så jävla bra! Tack! Kul som fan!

/Martha

emma sa...

Du är för söt. :)

Elisabeth sa...

Har skrattat så jag mår illa. Som fd sommarkyrkogårdsarbetare finns det en viss igenkänningsfaktor, men... äh, den var obetalbar!

Herregud.