torsdag, oktober 13, 2005

Jag tillhör den sämsta sortens hundägare

Det är många regler så när som skrivna i blod som gäller när man valt att skaffa hund. Vissa förpliktelser och vissa skyldigheter förväntas följas och respekteras. Det är svårt för de som aldrig haft hund att förstå. De är inte invigda så för dem ser det gärna ut som att man bara har hund. De ser inte att man ingår (vare sig man vill eller inte) i ett brödraskap där pennalism och rasism råder. Hierarkier och grader av värdighet på varje ägare bedöms helt utifrån det heliga förbundet RLA (Ras, Laganda och Ansvarskänsla) och jag brister stort på samtliga punkter.

Ras:
Vilken hundras man har är av största betydelse. Högst rankat är Schäfer, Rottweiler och Doberman. De ägarna är de mesta och de "bästa" ägarna. Duktiga som fan och alltid uppe i ottan med sitt gedigna hundintresse. Bonus är om man går klädd för skogen (trots att man flanerar runt i låt oss osökt ta Majorna som exempel).

Näst efter kommer de trevliga hundarna Golden, Labrador etc. De visa och rättskaffens hundägare. Lite som hundägarnas motsvarighet till Gandalf eller nån god fe. De älskar dressyr och ännu mer att visa upp resultatet.

Tätt efter kommer mindre familjehundar och pensionärssällskpshundar som Cocker Spaniel, Bichon och Jack Russel m.fl. Käckhet och utseende betyder allt. Dock är de förvånansvärt ofta de mest aggresiva och jävliga hundarna, vilket leder direkt över till näst sista kategorin. De aggressiva.

Agressiva raser står allmänt sett lite lägre än övriga (bortsett från i vissa förorter där det inte bara är hög status utan även en fråga om överlevnad att äga en "Kamphund") vilket gör att exempelvis Pitbullägare inte är särskilt högt rankade i den inre kretsen.

Absolut sämst status har man som ägare till en bastard och ju roligare kombo man har desto mindre hundägarstatus besitter man. De andra hundägarna skrattar gärna och frågar. Ofta säger de att de tycker att den ser störtskön ut. Men det är bara skitsnack. Deras största mardröm är att deras lilla ögonsten skulle bli betäckt av en annan och lägre stående ras. Själv har jag en "Tippet" (Tax korsad med Whippet) en jävligt kul och soft hund. Hur koolt är det inte med en snabb och smal tax med långa ben egentligen? Dessvärre kammar hon noll till mig i ägarstatus.

Laganda:
Detta är den punkt där jag kanske brister allra mest. Man kan faktiskt lyckas hyfsat bra som ägare till en blandras om man följer den outtalade kodex man har som hundägare. Att alltid hälsa och låta hundarna "prata" med varandra. Byta några fraser om respektives hund. Le, verka lite busy och artigt säga att nu måste vi fortsätta...

Jag hatar det tysta samförståndet. Visst, ibland kan det vara jättetrevligt att prata med en annan hundägare, men inte med alla och långt ifrån alltid. Men det är vad som utkrävs. Annars är man ett avskum. Jag själv är kanske lägst i Majorna. Jag låter nämligen bli att möta blicken och göra den där rutinmässiga nicken ibland när jag möter en annan hundägare på promenad.

Ansvarskänsla:
Den enda punkten där jag skäms lite för för mina brister. Det har inte bara blivit trendigt utan fullständigt självklart/normalt att plocka upp bajs efter hunden. Jag gör det inte. Eller jag gör det, men bara när det är absolut nödvändigt. T.ex. om min hund råkar bli skitnödig precis när jag är i närheten av en annan hundägare som har brorduktigbyxorna på sig och jag vet att jag inte kan komma undan. Eller om hon gör det på ett extremt olämpligt ställe som en trottoar eller där barn normalt brukar leka (jag är ju inte djävulen). Helst slipper jag nämligen känslan av varm bajs mot handen. Ett tunt lager svart plast emellan hjälper föga. Det förtar resten av promenaden och om hon inte gör det, där det uppenbarligen stör någon, så ser jag absolut ingen anledning att plocka.

Förbudsskyltar. Jag tar dem som ren provokation. Särskilt på ställen där det absolut inte finns någon anledning. Iskall diskriminering. Det känns ungefär som uppmaningarna "Whites only" och "Niggers keep out" som fortfarande kan ses i södra USA. Hade jag ägt en Terrier hade jag blivit ännu mer förbannad eftersom de tenderar att vara den mest frekvent avbildade rasen på alla hundrastningsförbudskyltar. Ibland låter jag till och med min hund lägga ett lass på förbjudet område, med flit, utan att göra något åt det. Bara för att.

För att komma undan har jag utveckalt ett enkelt trix. Jag har alltid en svart påse knuten i kopplet. Det är mitt pass, min biljett, till en lugn promenad. Sedan jag kom på det behöver jag aldrig försäkra mig om att ingen ska se när min hund gör nummer två. Om någon höjer på ögonbrynen eller tittar surt så flashar jag bara påsen och på en hundradels sekund är jag off the hook. Sweet!

Det är inte så att jag inte klarar av att plocka upp hundbajs. Jag har bara inte tänkt göra det till en karriär.

9 kommentarer:

Ont i axlarna sa...

Ha ha jag känner med dig, trots att jag är sjukligt social är det inte alltid man vill tala med ALLA bara för att de har hund och varje gång jag möte en annan hund(ägare) vet jag att det kommer att sluta i kaos eftersom mina två hundars koppel kommer att trassla in sig i den andra hundens koppel... det verkar dock inte hindra många från att glatt släppa fram sin hund så att den får hälsa. En period påpekade jag alltid att mina hundar hade mask, det funkade ganska bra, men sedan mötte vi en annan hund med mask och då tyckte dess ägare att det var lungt om de hälsade, och det tyckte jag självklart var ytterst obehagligt. Numera kör jag därför oftast med repliken "Är det en tik?" svarar de då ja, så säger jag "Min hund gillar inte tikar". Brukar funka.

Anonym sa...

Tur du inte bor i mitt område. Jag tvingar alla hundägare att plocka upp efter sina hundar och lyder de inte mina uppmaningar så torkar jag upp skiten med hundägarens jacka.

Anonym sa...

Gissa om man måste plocka upp efter sin pitbullterrier i Biskopsgården...

mikebike sa...

Aha... så du är bajspolis då eller? Soft!

Jag plockar alltid om min doggie lägger ett lass där det stör. Där någon kan trampa i det eller att det ställer till besvär. Det jag menar är att jag inte plockar i onödan. Om hon gör det i en rabatt eller på ställen där ingen går och behöver komma i kontakt med det. Det värsta jag vet är hundägare som inte plockar om hunden gör det på gator, trottoarer eller öppna gräsytor som används. Men det får inte gå till överdrift, vissa plockar t.o.m i skogen... ehhh?

Anonym sa...

men det enda som är värre än att bli uttittad när ens hund klubbar och man inte plockar upp är ju faktiskt att gå runt med den äckliga bajspåsen i handen resten av promenaden...

Fritz sa...

Jag plockade alltid upp min hunds bajs till jag kom på den optimala lösningen på ett problem jag hade. Jag bor rätt nära Vasaparken och fina dagar sitter där allsköns lodisar, pundare, svartrockare, punkare eller andra idioter som inte kan låta parkerna vara i fred. Jag låter således min stora hund skita där dom brukar sitta. Hahahaha.

Anonym sa...

det finns en sak som är äckligare än att plocka upp hundbajs. Det är att få den i ansiktet när man trimmar eller klipper gräs. Buskage, gräsmattor o.s.v är folks arbetsplats. min arbetsplats till exempel.

Emma sa...

Åh haha jag är exakt likadan (ja, togbloggläsandet fortsätter, vad trodde du? ;) ). Om någon tittar på mig när vovven har lagt en hög så säger jag högt till Emil att "vänta nu lite, jag ska bara plocka upp" och så fumlar jag lite med den svarta påsen som jag har knutit på kopplet (jajemen, du är inte ensam om detta) och när de har vänt ryggen till så går jag bara därifrån. Det har blivit en artform (förutom som du sa t.ex. i barnens sandlåda, mitt på gatan osv).

Emma sa...

tokbloggläsandet menar jag, vem är det nu som slinter på tangentbordet ;)