E.M.D – hjälp!

Fick just en kommentar på mitt inlägg om EMD:s otroligt cyniska form av välgörenhet. Och då slog det mig. Om pojvaskrarna verkligen vill göra något så borde de skänka inteäkterna från nästa skiva (gud förbjude att det blir en till) till sina fans:

"lägg ner ni är fan så jävla avensjuka på emd och oss fans så sluta tänk själva om ni skulle vara hemlösa hur skulle det kännas ?? och alla går förbi dig o dig sen tänk er hur fan skulle ni tycka om ingen skulle hjälpa er på gatan att ni sover på gatan o såna saker mitt i vinten emd hjälper bara fatta!!!!! och ni skulle ha ingen mat och inga varma kläder det faktiskt finns människor som har dött utan att sova på gatan så håll käften"

[SKRATTA HÄR!!]

Det är lätt att skratta. Men när skrattet har tystnat så kommer sanningen ikapp. Det finns massor av dyslektiska EMD-fans där ute. Trots att det de allra helst vill ha är ett leende från någon av lufthuvudena, så är det hjälp att lära sig skriva vad de allra mest behöver.

Snälla EMD, gör något för era fans. Det är bråttom. Hjälp dem att få ett värdigt liv.

Till alla fejsbookare där ute

http://www.limmy.com/biggestfan/

Så bra, så bra, så bra... att tårarna rinner.

Den fulaste typen av välgörenhet

Jag hade nästan glömt av varför jag hatade EMD så intensivt. Men så fick jag en länk skickad till mig med ett nytt morgonprogramsframträdande med de fagra gossarna. Och jag tappar fanimej hakan. Igen. Nu minns jag precis.

Temat inför hjältegalan (ännu en plågsam jävla TV4-gala) är "leenden" och Tilde de Paula har dragit dit den utvecklingsstörda pojktrion med Danny Saucedo i spetsen för att spela nån låt och berätta lite om sitt "engagemang" för hemlösa i en dokumentär om *trumvirvel* hemlöshet. Ja, Det gäller att ha högt i tak om man ska kränga skivor i pirattider och som tur finns det ingen moralisk gräns för orimligheterna längre.

Danny inleder starkt:
"Många som bor på gatan, det enda dom vill ha egentligen är ett leende, bemötande, ett..."

Uddevallasonen Erik tar över:
"...att folk ser dom liksom".

Ja, det känns ju jävligt troligt att man som hemlös håller ett leende överst på önskelistan. Jag tycker annars att själva ordet hemlös är en ganska bra sammanfattning av vad de saknar mest i tillvaron. Jag känner hur en liten hjärnblödning är påväg att ödelägga saker i mitt huvud men det hinner inte bli helt svart. För Danny-hjälten defilibrerar min hjärna och hejdar mitt slaganfallmed några tänkvärda ord:

"Om du har en hundralapp och spottar på den och skrynklar ner den, slänger den på backen och stampar på den och plockar upp den så har den fortfarande ett värde. Av hundra spänn. Och precis samma sak är det med ett människoliv. Ett människoliv har alltid ett människovärde liksom."

Jag håller andan av förtjusning. Jag räknar kallt med att Tilde ska ge honom en sträng örfil. Men det händer inte. Istället säger hon att det var fint sagt. Tänkvärt. Världen är ur led och jag blir riktigt beklämd över att se dem stå där och låtsas bry sig om människor som inte har någonstans att bo. Jag säger inte att de inte känner något alls, men det är så jävla uppenbart att detta knappast är deras eget initiativ. På varenda fråga lyckas de svamla bort sig och det blir så smärtsamt tydligt hur lite koll de egentligen har.

Hade de faktiskt haft ett engagemang och inte bara agerat på order av en själlös pr-agent hade de troligen haft något vettigt att säga i frågan. Nu blir det bara uppstakade floskler och ett osammanhängande dillande om människovärde, bemötande och empati. Inget har så lågt värde som ord man inte menar.

Av alla sätt att förstöra en bild

Det gör ont i hjärtat när jag ser den här bilden. Jag borde inte säga något och jag kommer säkert att få ångra det. Jag vill verkligen inte vara taskig. Men vaffan... en livs levande Garbage Pail Kid!? Det kan inte vara kul. De blev ju omoderna för alltid redan i slutet av åttiotalet.

Mörkret

Jag somnade på spårvagnen till jobbet och vaknade med ett ryck för andra dagen i rad. I Brunnsparken. Världens kanske vidrigaste plats för ett uppvaknande. Alla som varit i Göteborg vet att det är dagens sanning.

Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.

Sedan var det dags att rusa av.

Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.

Nu ropar jag banne mig hej

Man ska ju inte det. Innan man hunnit över ån. Säger de. Men vad fan...

I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.

Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.

När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.

Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?

Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.

Tim Burton-förvirring

Vad kul! Har Tim Burton gjort en uppföljare till Edward Scissorhands, tänkte jag när jag bläddrade fram bioprogrammet i tidningen häromdagen. Men hur fan fick Michael Nyqvist en roll i den?


...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.

TNT

I fredags fick jag ett mail från budfirman TNT om att de inte hade lyckats leverera mi. Konstigt tyckte jag för de hade inte hört av sig. Jag uppmanades att ringa deras kundtjänst och uppge mitt ordernummer för att lösa det hele.

När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.

Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.

Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.

Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.

Men jag slipper Landvetter. Alltid något.

Självförakt

Är att gå ner till donken, köpa tre cheeseburgare och en liten cola till lunch.